Det perfekta sju av tio-spelet

Vi jagar alla det perfekta spelet. Vi blickar storögt mot horisonten, till månaden med spelsläppet av just det DÄR spelet, spelet som kanske kanske kan bli vårt nya världens bästa spel.

Alla berörda är eniga om kriterierna. Spelet ska ha en underskön grafisk stil som man ogenerat kan visa upp för konstälskare och i gengäld få hakor tappade. Soundtracket ska vara bra nog att fylla ens dyrbara tid även utanför spelandet. Bandesignen ska hela tiden få dig nyfiken på fortsättningen, det ska inte vara för lätt och det ska inte vara för svårt, samtidigt som det ska flörta med vår barndoms minnen.

Det är inte helt enkelt, inte ens Ocarina of Time är såhär bra.

Det fina med The Mummy Demastered är att det fullkomligt sparkar in dörren till den stora sal där vi sitter på höga Epona-hästar och tros veta vad vi vill ha. The Mummy flirtar inte med någon överskattad nostalgisk ådra, The Mummy är baserad på en skräpfilm och bryr sig inte om det! Okej, det är ett metroidvania och har därmed ett visst övertag på den stora skara människor som envist påstår att Super Metroid är världens bästa spel. Men vilket retrodoftande spel är inte ett metroidvania idag?

Är det dags för genren att byta namn till Mumvania?

The Mummy handlar om en mumie som går så pass bärsärkagång att militären med ett coolt organisationsnamn tillsammans med dig i spetsen sätts in för att städa upp och rädda dagen, sju av tio.

The Mummy ser jäkligt coolt ut, som om det var det snyggaste spelet till Super Nintendo, sju av tio. Musiken osar härligt 80-tal med vibbar av Blade Runner, sju av tio.

Och så här fortsätter det. The Mummy är inte en tia, men likväl sätter det siffran sju på allt det gör.

Spel baserade på filmer eller tv-serier har ju en historia tillika tendens att falla ner i en grop av oinspirerat utvecklande, men Wayforward kan sin pixelkonst och har en historia utav andra sköna plattformsspel såsom Shantae-spelen. Man har tagit licensen till The Mummy och skalat bort det mesta som har med filmen att göra och använder det överblivna skalet till att göra en riktigt angenäm upplevelse, de har gjort spelet de själva vill spela utan bojor till ursprungsmaterialet.

Spelet kommer inte att finnas så mycket i dina tankar efter att det är avklarat, men under den alldeles lagom långa stunden som spelet pågår så kittlar den dig under hakan så pass mycket att man inte kan låta bli att skriva texter som den här. Det är roligt att spela. Det är sex timmar långt, har lite uppgraderingar på vägen, ger dig lite nya vapen att plocka på dig, tre-fyra bossar och en handfull olika områden att besöka. Jag vill upplysa om spelets existens för den det gått förbi.

Så, varför är spelet endast en sjua?

Wayforward gör en sak, en liten grej, som man undrar om de själva förstår vad det innebär. Ni vet det här som blev populärt i och med Dark Souls, att man vid sin död tappar något värdefullt och måste bege sig tillbaka till samma punkt för att återta allt? Bra, föreställ er då att du vid varje dödsfall tappar alla dina vapen som du samlat på dig, plus att det lämnas kvar en kopia av din nu döde karaktär som ställer sig till fiendeskaran. Det betyder att om du försökt återta dina vapen och misslyckats fem gånger, då finns där sex odöda militärer att döda, samt alla andra jobbiga fiender som finns runt omkring. Plusmenyn på detta är att en av dessa zombies har och använder dina kraftfullare vapen, medan du har standard-puffran. Som ni förstår själva så kan man lätt försätta sig i omöjliga situationer vars enda utväg är att starta om spelet.

Roligt?

Nej, sju av tio!

Inga fler artiklar