Första året med Nintendo Switch

Året när ”det kommer inga spel till Nintendo Switch”

Det är lätt att glömma, nu när vi vant oss med att Nintendo Switch är på väg att bli Nintendos största succé någonsin, att många tyckare var starkt kritiska innan premiären. Trots att förhandsbokningarna vällde in var man övertygade att maskinen skulle göra fiasko. Framför allt två saker pekande man på: bristen av spel, och att den var mindre kraftfull än Playstation 4 och Xbox One.

Det kommer inga spel till Nintendo Switch” blev en refräng som vi fick höra till leda under den första halvan av Switchens första år. Nu vet vi dock att det släpptes betydligt fler exklusiva storspel till Nintendo Switch under dess första år än vad det släpptes exklusiva storspel till Xbox One och Playstation 4 under samma tid av deras levnad.

Året när jag för första gången förhandsbokade en konsol

Jag brukar alltid vänta ett eller två år med att köpa en konsol. Då har det hunnit komma en bunt intressanta spel, priset har gått ner och barnsjukdomarna har rensats bort. Men jag hade längtat efter en ny bärbar maskin i flera år, och Switchen såg ut att fylla alla mina behov, så den här gången slog jag till och bokade den redan två månader innan premiären.

Och med den radda av spel som utannonserats redan två månader innan premiären – Splatoon 2, Super Mario Odyssey, The Legend of Zelda: Breath of the Wild, The Elder Scrolls V: Skyrim, Mario Kart 8 Deluxe och Stardew Valley – var det svårt att hålla sig lugn i väntan på premiären. Och nej, jag har inte ångrat mitt val för en sekund.

Året då jag började blogga om spel

För att fira att Switchen hade fått mitt spelintresse att skjuta i höjden så började jag förra våren att blogga om spel igen. Och för första gången bloggade jag om spel på allvar. Det blev en sätt att hantera all hajpen kring Switch-premiären. Och under sommaren anslöt jag mig till 2up-gänget och mitt bloggande blev ännu mer lustfyllt och intensivt. Utan Switchen hade detta förmodligen aldrig hänt.

Året när The Legend of Zelda: Breath of the Wild släpptes

Jag kommer aldrig att glömma hur det var att spela med den magiska maskinen i mina händer för första gången. Att spelet dessutom var det mästerliga The Legend of Zelda: Breath of the Wild gjorde förstås inte saken sämre. De tio första timmarna var Breath of the Wild det bästa spelet jag någonsin spelat. Sedan gick luften ur spelet något när Link visade sig vara en sådan otroligt tråkig karaktär, och jag övergick till att kämpa online i Mario Kart 8 Deluxe istället.

Men på senhösten hittade jag tillbaka till Breath of the Wild, och förälskelsen slog upp på nytt. När Link började att återfå sina minnen blev han en smula intressantare som person, och det fanns ju så mycket att upptäcka och uppleva i spelet att det var omöjligt att inte hänge sig på nytt till det. Till sist knep det andra platsen på min Årets Spel-lista 2017, efter sommarens stora spel: Splatoon 2.

Året när Splatoon 2 släpptes

Även om det släppts massor av bra spel till Switchen, så är det ett spel som sticker ut i mitt spelande. Ja, det är ett spel som fullständigt tagit över mitt spelande det senaste halvåret: Splatoon 2.

Med tvåhundrafyrtio spelade timmar har det blivit mitt näst mest spelade spel någonsin. Under året har jag twittrat om spelet, jag har bloggat om spelet, jag har skrivit en nybörjarguide till spelet, jag har spelat in spelet på Youtube.

De två spelen som jag längtade efter mest förra året var Splatoon 2 och Stardew Valley till Switch. Min längtan efter Stardew Valley tog sig bitvis rent orimliga höjder. Utan att överdriva var jag inne på Wikipedia hundra gånger under sommaren och hösten för att se om det inte äntligen kommit ett lanseringsdatum för Stardew Valley. Ett bärbart, förbättrat Havest Moon var ju rena drömmen.

Men efter att Stardew Valley äntligen släpptes till Switchen i början av oktober, och jag köpte det fem minuter efter att det dök upp på Eshop, har jag spelat exakt en timme av det. Det beror inte på att det skulle vara något dåligt spel, inte alls, utan på att Splatoon 2 helt enkelt har gått fram som en ångvält för mitt spelande och kört över alla andra spel.

Med mina koncentrationssvårigheter är jag en sådan spelare som snabbt tröttnar på spel. Jag spelar två timmar av ett spel och sedan spelar jag två timmar av något annat. Men Splatoon 2 verkar jag aldrig kunna tröttna på. Det är så färggrant och det är så roligt att splatta och det finns så mycket vapen och banor och spellägen och skoj att det aldrig tar slut. Splatoon 2 är spelet som aldrig slutar att bjuda på underhållning.

Året när man förgäves försökte prata med sina vänner

Nintendo Switch är en underbar maskin, men den har en stor svaghet och det är vänner- och online-systemet. Vad är egentligen värst med den här sörjan? Att maskinen inte har inbyggd röstchatt? Att man inte kan skicka meddelanden till vännerna på sin vännerlista? Att det inte finns något vettigt sätt att skicka inbjudningar till de vänner man vill spela med? Att man bara kan ha tio bokstäver i sitt namn, så att jag inte kan heta ”Albumpojken” som jag heter på alla andra tjänster? Att man kan ändra sitt namn hur som helst, så man inte har någon aning om vem på ens vännerlista som är vem? Och så vidare och så vidare…

I höst kommer man dessutom börja att ta betalt för haveriet! Jag hoppas verkligen man lanserar en betydligt bättre tjänst till dess, annars blir ett av spelhistoriens värsta självmål plötsligt ännu värre.

Året när Mario + Rabbids: Kingdom Battle vidgade vyerna

Ett av dessa spel som var riktigt roliga, men inte roliga nog för att riktigt kunna konkurrera med Spaltoon 2, var Mario + Rabbids: Kingdom Battle. Trots att spelet hade läckt redan innan mässan blev det den stora överraskningen på årets E3.

Spelvärlden handlar mycket om momentum, överraskningar, hajp, och i bästa fall känslan av att allt är möjligt och att vad som helst kan hända. Mario + Rabbids: Kingdom Battle var ett viktigt spel för Switchens första år, inte främst för att det var så kul att spela, men för att det bidrog till känslan att vad som helst kan hända till Switchen.

Om man kan kombinera Mario och vänner med Rabbids och kasta in hela galenskapen i ett turordningsbaserat strategispel, så känns det faktiskt som om allt är möjligt. Den stora frågan man får efter att spelat Mario + Rabbids: Kingdom Battle är: herre gud, vad kommer att hända till Switchen härnäst?

Året när varje Nintendo Direct var en höjdpunkt

Nintendos fans är vansinnigt engagerade och… ja, vansinniga i största allmänhet. När det ryktas att det ska släppas en ny Nintendo Direkt blir hela twitter galet med spekulationer, memes och allmän galenskap. Inga är som hängivna och glada som Nintendos fans, och inga är så galna och arga heller.

Nintendo Direct är Nintendos eget Youtube-program där de utannonserar nya spel och kommer med spännande uppdateringar. Och apropå ”vad som helst kan hända”; det är precis den känslan man vill ha av en Nintendo Direct.

Ibland händer det förstås att de stora nyheterna läcker redan innan sändning, men ibland kommer verkligen överraskningarna slag i slag. Och ibland behövs det verkligen inte mycket, bara en liten detalj till något spel, för att fansen ska gå bananas.

När andra försökte vinna E3 genom att visa upp ambitiösa femminuterstrailers och maffigt gameplay vann Nintendo E3 genom att visa upp en logotyp för Metroid Prime 4. En märklig höjdpunkt under Switchens första år.

Året när jag köpte en Playstation 4 och en gaming dator

Jag har inte bara köpt en Nintendo Switch det senaste året. Jag har också köpt en Playstation 4, en Playstation 3 och en gaming laptop. Och jag har fortfarande en rad klassiker som jag betar av på min Xbox 360. Jag vill inte på något sätt förringa upplevelsen av att spela Horizon Zero Dawn, Street Fighter V och Persona 5 på min PS4, eller upplevelse att spela på en PC igen för första gången sedan Star Wars: Knights of the Republic var nytt, och shoppa sönder plånboken på Steam, men i denna stenhårda konkurrens var det ändå Switchen som brann starkast 2017. Jag vill ogärna ställa mina konsoler i någon slags tävling mot varandra, de kompletterar trots allt varandra snarare än konkurrerar med varandra i mitt spelande, men om jag bara skulle välja en att bära med mig en konsol så skulle jag naturligtvis stoppa Switchen i ryggsäcken.

Året när Super Mario Odyssey släpptes

Man vet att det kommer många nya, riktigt bra spel när man inte har tid att köpa en nytt Mario-spel. Jag har bara sett en trailer för spelet (den första från i januari 2017), och jag har inte läst en enda recension eller artikel om det, så jag vet egentligen ingenting om spelet mer än att alla verkar gilla det, och att Mario kan klä ut sig på en massa olika sätt (för det har man ju sett på Twitter).

Jag vet att jag kommer att spela det här, men jag vet inte när. 2019? 2020? Jag har så många andra mästerverk att ta mig igenom innan dess.

Året när Mario Kart 8 Deluxe släpptes

Efter att jag inlett mitt avbrott från The Legend of Zelda: Breath of the Wild och före att Splatoon 2 släpptes var det ett spel som helt dominerade mitt spelande: Mario Kart 8 Deluxe.

Mario Kart-spelen har alltid varit med mig i mitt spelande, då det varit ett sådant utmärkt partyspel, men de har aldrig tillhört mina stora favoriter. Det ändrades med Mario Kart 8 Deluxe, tidernas mest orättvisa storspel. Ingen kväll med Mario Kart är komplett utan ilska, svordomar och instinkten att kasta Switchen rakt in i väggen. 

Och sedan tar man ett lopp till. Och sedan tar man ett till. Bra spel skapar känslor och Mario Kart skapar mest negativa känslor mitt i all färggrant skoj, och man älskar det för det.

Sommaren 2017 tillhörde Mario Kart 8 Deluxe. Det ska jag aldrig glömma.

Året när vi spelade på alla möjliga skärmar

De första tio månaderna spelade jag enbart bärbart på Switchen. Sedan skaffade jag mig en Pro Controller och började spela på tv:n istället. Beslutet kom av att alla sa att det gick bättre att spela Splatoon 2 med Pro Controller och för att jag köpte en videoinspelare för att spela in gameplay från Switchen, och den måste ju kopplas mellan Switchen och tv:n.

Sedan blev jag förälskad i Pro Controllern men ville fortfarande spela bärbart så jag gick över och spelade i Tabletop Mode istället. Och nu har jag, till sist, kopplat Switchen till en monitor, då det är det bekvämaste sättet att spela in gameplay från Splatoon 2 från Switchen på.

Man kan lugnt säga att Switchen gör skäl för sitt namn i alla fall.

Året när maskinen sov gott och det blev roligare att spela

När jag blev en gamer i slutet av 2002 och början av 2003, var det mycket jag älskade med spelvärlden, med det var en sak jag hade svårt för: att det tog så lång tid att starta upp ett spel.

När jag tittade på en film på DVD så stängde jag bara av spelaren och när jag satte på spelaren igen så fortsatte filmen att spela precis där den slutat förra gången. Men av någon anledning klarade inte mina spelmaskiner av det.

Man skulle starta upp konsolen, ladda in spelet, titta på kavalkad av logos över alla som varit inblandade i spelet och all middleware som de hade använt. Sedan skulle man hitta rätt sparfil. Och sedan skulle sparfilen ladda in. Och sedan skulle spelet fortsätta ladda igen. Och hade man inte tröttnat på alltihopa vid det här laget fick man äntligen börja spela.

Men till sist har spelvärlden kommit ikapp min ungdomsdröm. På den senaste generationen av konsoler är bara att sätta igång maskinen, vänta ett par sekunder och så är jag mitt inne i spelet igen, precis där jag slutade. En liten, liten detalj som gjort spelvärlden så mycket, mycket bättre.

Året när ”det kommer för mycket spel till Nintendo Switch”

Idag hör man inte längre att det kommer för få spel till Nintendo Switch längre. Istället får man höra att det kommer för många spel istället! Switchen har blivit det stora hemmet för indiespel och det regnar billiga spel över maskinen. Och många av dessa håller riktigt låg kvalitet. Sägs det. Jag har inga bevis, för jag har aldrig spelat något av dem. För varför skulle jag spela något av dem?

På åttiotalet kanske det gick att sänka hela spelvärlden med dåliga spel, men jag är tveksam att det fungerar på det sättet längre. Drunknar verkligen de bra spelen i dåliga spel idag? Med Twitter, Youtube, bloggar, Metacritic och spelsidor går det snabbt att ta reda på vilka spel till Switchen som är bra och vilka som inte är det. Dessutom kommer det massvis med billiga spel som ingen spelar till Playstation 4 och Xbox One också, men ingen verkar ha några problem med att hitta guldkornen och sila bort skiten till dessa maskiner?

Kommer det för få spel till Switchen? Kommer det för många? Jag vet att jag har Splatoon 2, Legend of Zelda: Breath of the Wild, Mario Kart 8 Deluxe, Mario + Rabbids: Kingdom Battle och Stardew Valley att spela.

Och framför mig i mitt spelande har jag spel som The Elder Scrolls V: Skyrim, Disgaea 5, Bayonetta 1+2+3, The World Ends With You, Hyrule Warriors, Metroid Prime 4, Pokémon, Super Mario Odyssey, Puyo Puyo Tetris och Celeste.

Det duger för mig.

Inga fler artiklar