Martins Årets Spel 2017 topp 10

10. Nex Machina (PS4)

Housemarque har specialiserat sig på att ta actionkoncept från 80-talet och klä dem i modern skrud, och ge dem en modern twist. Nex Machina är en twin stick-shooter inspirerad av klassiska spel som Robotron och Smash TV. I Nex Machina har dessa klassikers skapare Eugene Jarvis bildat ett arkad-action-dream team tillsammans med Housemarque, för att ta fram den bästa twin stick-shootern någonsin.

Som brukligt i Housemarques spel styr man sin karaktär med den vänstra spaken och skjuter med den högra, man dashar med L1, och använder specialvapen på högra triggern. Svårare är det inte, eller svårt är det, även på längsta svårighetsgraden. Det är action precis hela tiden. Världen och all färgglad action är gudomligt vacker, och det blir inte en död sekund när fiender anfaller från alla håll, utan att man knappt hinner andas. Och dessutom ska man på något sätt hinna med att rädda de stackars oskyldiga människor som irrat sig in i spelet.

Även om spelet går ut på att samla poäng är inte detta ett lika stort fokus som det är i Housemarques andra spel Resogun och Matterfall, då man helt enkelt har fullt upp med att bara överleva i det här spelet. Matterfall, som också släpptes i år, är kanske det mer originella och intressanta av de båda spelen, men det är också ett betydligt lugnare spel. Så tack vare den totala actionfesten i Nex Machina tar spelet tionde platsen på årets lista.

9. Mario + Rabbids: Kingdom Battle (Switch)

Trots att konceptbilden av Mario + Rabbids: Kingdom Battle hade läckt redan innan årets E3 blev spelet den stora överraskningen på årets tillställning. Alla hade ju väntat sig någon form av lättsamt partyspel. Istället fick vi turordningsbaserad strategi där Mario och hans vänner förenas med och mot Ubisofts vansinniga Rabbids.

Humor och strategi är inte spelvärldens vanligaste kombination, men Ubisoft vet hur man fixar taktiska utmaningar och hur man gör en upplevelse som är mysig av bara den. Min största oro innan Mario + Rabbids var att humorn skulle vara för barnslig eller för fånig, men inte då. Visst, den är barnslig och den är fånig, men på helt rätt sätt.

Så det blir många skratt, det blir mycket tänkande, en hel del mys och mycket att samla och låsa upp. Mario + Rabbids är ett spel som älskar att vara just ett spel, och som älskar att föra just Marios och Rabbids världar på kollisionskurs med varandra.

8. NHL 18 (PS4)

Jag har alltid älskat EAs NHL-spel, men har inte spelat något sedan NHL 09. Andra spel har kommit i vägen, och mitt intresse för hockey är inte som det var när jag var liten och läste hockeytidningar och samlade hockeybilder. Med NHL 18 är jag tillbaka i rinken, och det är en omtumlande och fascinerade upplevelse hur spelet har förbättras och förädlas sedan NHL 09.

NHL 09 var ett fantastiskt spel, men i NHL 18 har upplevelsen och inlevelsen blivit ännu mer intensiv. Inte minst kommentatorerna har tagit stora steg framåt sedan 2008, och det där vi alltid pratade om förr i tiden, att man skulle ”spela en tv-sändning”, har nu blivit verklighet. I NHL 18 måste jag tänka som en hockeyspelare, och jag känner mig som en hockeyspelare, och jag känner hur min barndomsdröm väcks till liv igen.

För att göra succé i NHL 18 och verkligen få ut allt av spelet måste man lägga in väldigt mycket tid på spelet. NHL 18 är egentligen ett spel för människor som inte spelar andra spel. Jag har inte den tiden att lägga in i det här spelet, så trots att jag älskar spelet, så får NHL 18 nöja sig med en åttonde plats på årets lista.

 

7. Agents of Mayhem (PS4)

Årets mest underskattade spel är utan tvekan Agents of Mayhem. De flesta recensionerna var ljumma och några rent av starkt kritiska. Men spelet är väldigt, väldigt underhållande.

Poängen med Agents of Mayhem är att det är som att spela en halvbra tecknad actionserie från någon lördagsmorgon på 90-talet. I vanliga fall har jag svårt med berättelser eller spel som ”ska vara sunkiga”. Att det ska vara B-igt för att det ska vara B-igt. Men i Agents of Mayhem köper jag det helt och hållet. Det ska vara dåliga skämt, charmigt gnabb agenter emellan, hopplös karaktärsdesign och orimliga bakgrundshistorier.

Det viktigaste med ett spel är trots allt att det är roligt att spela, och striderna i Agents of Mayhem är otroligt underhållande och intensiva. Vad gör det att spelet är repetitivt och bjuder på samma uppdrag gång på gång, när det är så här skojigt att röja, skjuta, spränga och sparkas. Legions ondskefulla soldater faller i drivor framför mina tre topptränade agenter, som vet hur man gör slut på våg efter våg av ilskna skummisar.

Ljuvligt vacker grafik och en härligt designad spelstad, massor av röj, hur mycket skoj som helst att låsa upp, och en väldigt skön och avslappnad stämning över alltihopa. Vad mer kan jag begära av ett lättsamt actionspel?

6. Persona 5 (PS4)

Jag utsåg Persona 4 till 2009 års bästa spel. Då var det ingen som trodde att vi skulle få vänta i åtta år på uppföljaren. Men det fick vi. Var det värt all väntan? Ja, skulle jag vilja säga.

Precis som 4:an var ett mer lättspelat och lättillgängligt spel i jämförelse med 3:an, så är 5:an ytterligare mer spelarvänligt än vad 4:an var. Man har gjort en hel del små förändringar i spelsystemet och i berättandet för att locka till sig ännu fler spelare i fållan. Men den som spelat Persona 3 och Persona 4 kommer att känna igen sig. Det handlar fortfarande om att samla personas, bli vänner med skolkompisar och stadens medborgare, och ge sig in i världens bästa turordningsbaserade strider i fantasifulla tempel.

Persona 5 blandar, precis som de tidigare spelen, fantasi med verklighet på ett alldeles utmärkt sätt. Spelet lyckas vara utmanande och lättsamt på samma gång. Det här är en resa som är både djup och trivsam. Jag är fortfarande bara i början av detta hundratjugo timmar långa spel, och hade jag kommit längre hade kanske spelet kommit ännu högre upp på listan.

Det enda klagomålet jag har (än så länge) är att spelet tar väldigt lång tid på sig att komma igång. De första åtta timmarna är i princip bara mellansekvenser och tutorials, innan det roliga äntligen kommer igång. Men sedan kommer det verkligen igång så det sprakar om det. Och har vi väntat sedan 2009 kan vi nog vänta åtta timmar till.

5. What Remains of Edith Finch (PS4)

Hållbarhet är spelvärldens mest överskattade egenskap. Visst, har man dåligt med pengar kan det vara bättre att ett spel räcker i hundra timmar än i trettio. Och nog finns det en stark lockelse i ett spel som Minecraft som aldrig tar slut. Men en upplevelse som What Remains of Edith Finch, vars själva struktur är gripande och omskakande, går inte att mäta i tid.

Ändå är det ett spel där tiden har den största betydelse. What Remains of Edith Finch handlar om döden, och således också om tiden. Den tid vi spenderar i spelet och den rörelse av tid som spelet skildrar är vad som slutligen gör spelet så gripande. Det tar ungefär tre timmar att uppleva dramat i What Remains of Edith Finch, och jag rekommenderar att du tar den upplevelsen i en enda sittning. För en gång skull är det nämligen inte resan som är målet, utan målet som är resan, fram till slutet på dina tre bäst spenderade speltimmar det här året.

4. Mario Kart 8 Deluxe (Switch)

Tidernas mest orättvisa storspel? Den färgglada, actionfyllda racingfesten som vi älskar att hata och vi hatar att vi älskar var i år tillbaka, nu till Nintendo Switch. Att vinna ett onlinelopp, och komma tolva och sist i nästa lopp, och vinna det tredje loppet igen är inget ovanligt i Mario Kart 8 Deluxe. Även om det i det långa loppet är den bäste spelaren som vinner så kan det i det korta loppet hända precis vad som helst.

Jag har en kompis som helt bojkottar Mario Kart-spelen. Han går inte ens in i samma rum som någon som spelar Mario Kart. Jag kan förstå honom. Mario Kart är ett spel som tär på ditt psyke. Ett spel som skulle kunna få även en buddhistmunk att hoppa sönder handkontrollen av ilska och frustration. Det är ett spel som antingen kräver nerver av stål eller ett par rejäla raseriavbrott för att lugna sinnet.

Trots hundratals onlinematcher i Splatoon 2 har jag aldrig blivit arg på spelet en enda gång. Ingen spelkväll med Mario Kart har jag däremot passerat utan att vilja kasta Switchen i väggen minst en eller två gånger. Mario Kart 8 Deluxe kan vara tidernas mest orättvisa storspel, definitivt tidernas mest raseriframkallande partyspel, och vi älskar det för det. För segern är så ljuv, så underbart ljuv när den äntligen kommer.

3. Horizon Zero Dawn (PS4)

Horizon Zero Dawn blev jag förälskad i direkt när det presenteras på E3 för två år sedan. Att äventyra i öppna världar har aldrig varit min främsta lockelse i spelvärlden, men det var något speciellt med de underbara färgarna, med den hjältemodiga Aloy, med robotdinosaurierna, med de lekfulla striderna som fångade mig direkt. Horizon Zero Dawn lyckas på samma gång kännas originellt som tryggt och välbekant: ett spel där alla bitarna i en genre till sist faller på plats.

När jag äntligen fick spela Horizon Zero Dawn var det också kärlek vid första spelmomentet. Som författare är jag alltid förtjust av att uppleva en bra berättande i ett spel, och Horizon Zero Dawn vet hur man spinner en bra historia. Och viktigast av allt: hur man förenar berättande med spelmoment på ett logiskt sätt. Horizon Zero Dawn är ett spel som suddar ut den där gamla frågan – vad är viktigast, gameplay, story eller spelvärld – då alla elementen förenas med varandra, på ett medryckande och självklart sätt.

Och då har jag inte ens nämnt det föredömligt roliga färdighetsträdet, den medryckande uppdragsstrukturen, det ljuvliga röstskådespeleriet, den fina kartan, eller att spelet är textat på svenska, eller något av allt det andra som gör spelet så medryckande.

Grafik är inte nummer ett på min lista över vad som är viktigast i ett spel, men jag måste hålla fram att Horizon Zero Dawn är det vackraste spel jag någonsin spelat. Såväl tekniskt som estetiskt är det en ljuvlig upplevelse, och jag känner mig hemmastadd och trygg i denna främmande värld.

Det krävs ett alldeles speciellt spel, med en alldeles speciell estetik, för att jag ska börja att surfa efter T-shirts, muggar och konstböcker med spelets motiv, men jag skulle kunna tapetsera hela lägenheten med Aloy och hennes värld.

2. The Legend of Zelda: Breath of The Wild (Switch)

 

De tio första timmarna av Breath of the Wild är det tidernas bästa spel. De resterande sjuttio, eller hundra, eller trehundra timmarna kanske det också är tidernas bästa spel. Jag säger i alla fall inte emot om du påstår det.

Min motvilja för öppna världar har fått sig en rejäl törn i år. Men trots att Breath of the Wild är ett öppet land där man kan resa vart man vill, så leder spelets design mig framåt genom världen på ett självklart och spännande sätt. Jag har aldrig varit så girig att få upptäcka och uppleva en spelvärld som jag är i Breath of the Wild. Och knappt något annat spel har gett så mycket tillbaka för mina ansträngningar.

I Breath of the Wild befinner sig spelvärlden alltid i förgrunden. Som inget annat spel jag spelat är varje kulle, varje glänta början på ett nytt äventyr. Varenda stig är fylld av upplevelser och hemligheter. Hyrule är inte en bakgrund som man reser genom, från en plats till en annan: landet är en karaktär i sin egen rätt.

Nyckeln är spelsystemets lekfullhet, att alla vansinniga idéer som man försöker förverkliga, verkligen går att använda och testa. På så sätt blir varje strid spännande, varje upptäckt uppiggande, varje nytt uppdrag en chans att uppleva mera, experimentera mera, känna och leva mera. Man vet aldrig vad som väntar kring nästa hörn, och jag vet aldrig vad min hjärna kan komma på för fantasifulla idéer härnäst med spelsystemets förutsättningar. Spelet och jag leker tillsammans, och det är som om vi försöker överträffa varandra i infall och nyskapande påhitt.

Det enda negativa med Breath of the Wild är att Link inte är mycket till karaktär. I jämförelse Aloy från Horizon Zero Dawn, en hjälte som är ett under av karisma och charm, så har Link knappt någon personlighet alls. Det blir lite roligare när han börjar att återfå sina förlorade minnen och vi får se glimtar av hans förflutna, men det går inte att komma ifrån att Link är en trist och tom hjälte.

Men i övrigt är The Legend of Zelda: Breath of The Wild en fantastisk resa spelmässigt, berättarmässigt och inlevelsemässigt. Och det bästa av allt: än är det inte över, jag har fortfarande har mycket kvar att uppleva och upptäcka i denna omtumlade värld.

1. Splatoon 2 (Switch)

Intensiteten i Salmon Run. Samarbetet i Rainmaker. De intensiva striderna i Spalt Zones. Det taktiska spelet i Tower Control. Lekfullheten i Turf War. Färgerna, humorn, kläderna. Vapnen, personligheterna, den goda stämningen. Och den stentuffa utmaningen när man stiger i rankingen eller blir överfallen av bossar från alla håll i Salmon Run. Splatoon 2 är allt jag önskar av ett spel. Det finns till och med en fascinerade och överrumplande bakgrundshistoria om man vill gräva ner sig i den. Men helst vill man bara splatta, spränga mordiska fiskar, gå upp i level, visa upp sina snygga nya kläder och vända en match på övertid.

Från att spelet avtäcktes drömde jag ett halvår om det innan det släpptes. Nu har det gått ett halvår sedan premiären och nu lever jag drömmen. Så här roligt har jag aldrig haft i ett onlinespel förut. Så här roligt har det aldrig varit att samarbeta med andra spelare online förut.

Splatoon 2 går rakt in i min topp fem bästa spelen någonsin. Och rakt in i mitt hjärta.

Inga fler artiklar