Det är bra att vara sämst

Att spelvärlden är fyllt av skryt stör mig inte för en sekund. Att spelare flashar sina platinumpokaler och guldmedaljer och speed run-rekord på Twitter gör mig bara glad för deras framgång. Men det finns en baksida till det hela. I många sammanhang är det tabu att vara dålig. En riktig gamer är bra på spel. Väldigt bra på spel. Spelare som är dåliga är noobs, icke-spelare, casuals, utbölingar. Vi här inne i värmen är bra på spel, väldigt bra på alla genrer. De dåliga är där utanför i kylan.

Vissa riktigt svåra spel är det okej att vara dålig på, som Cuphead och Dark Souls. Det bästa är förstås om man klarar även dessa spel genom att spela med fötterna på en Rock Band-gitarr, men vi kan faktiskt acceptera att vissa spelare inte tar sig genom dessa spel på en helg. Men att vara dålig på lättillgängliga spel som Halo, Splatoon eller Call of Duty är definitivt tabu.


Att det är första gången man spelar online är ingen ursäkt. En spelare ska veta hur vapen fungerar, hur banorna ser ut, vilken taktik som fungerar och inte fungerar, och veta vilka termer man använder online när man röstchattar. För gör man något fel, och värst av allt ett nybörjarfel, så får man veta i hörlurarna att man lever och att man kanske inte förtjänar att leva.

Det händer naturligtvis att jag blir frustrerad och arg när jag får en total nybörjare i laget när jag spelar online. Det kan vara en avgörande match om jag ska gå upp i ranking eller inte, och så får jag spela med någon som inte vet som är fram eller bak på ett gevär. Men då kan det vara läge att stänga av mikrofonen innan man får sitt Haddock-utbrott när förlusten är ett faktum.

Min spelvärld är öppen och inkluderande. Alla har varit någon gång varit nybörjare, alla har någon gång plockat upp en handkontroll för första gången. Och vissa spelar ett spel i flera hundra timmar, och de är fortfarande inte särskilt bra på spelet. Och det är också okej.

Det finns något väldigt provocerande med att en spelare spenderar hundrafemtio timmar i ett spel, och fortfarande suger på det. Varför ger spelaren inte bara upp? Varför fortsätter hen att spela fast hen bara förlorar hela tiden? Det här med att en spelare älskar en spelserie, köper alla konstböckerna, alla muggarna och tapetserar väggarna med planscherna, och trots det suger på spelet verkar väcka någon slags djup rädsla inom många spelare. Som att det skulle kunna smitta av sig på något sätt. Som om man får en sådan spelare i laget online så överförs det onda och plötsligt har man oturen hängandes över sig.

Men varför ska alla vara bäst hela tiden? Var kommer succétvånget ifrån? Är det inte nog att det är roligt att spela? Måste man alltid vinna också?

Och det finns en form av skryt som jag är trött på, och det är det här med att man ska klara spel så snabbt som möjligt. Och då menar jag inte speed runs, utan att det ska gå snabbt att klara ett spel första gången man spelar det. Spelare som trackar ner på andra spelare för att det tagit ”för länge” för dem att klara ett spel. Det kan börja med att någon postar att ”Agent X tog bara åtta timmar att klara. Det är inte värt pengarna.” Varpå någon måste replikera att ”Va, vad höll du på med i åtta timmar, din noob? Det tog bara sex timmar för mig att klara det”. Varpå nästa skriver ”Sex timmar, din klant?” Och så vidare.
Vissa spel är gjorda för att vinna och förlora i – som Splatoon. Men vad spelar det för roll vem som vinner i Super Mario Odyssey? Vad spelar det för roll vem som klarade Super Mario Odyssey snabbast första gången de spelade det?

Jag är usel på fightingspel, och mitt mål är att bli mycket bättre. Jag skulle vilja bli halvbra i alla fall. Men kanske kommer jag aldrig att bli så mycket bättre? Kanske kommer jag att träna och träna, och fortsätta att vara usel? Street Fighter V är fortfarande roligt ändå. Designen är fortfarande lika vacker, och karaktärerna är fortfarande lika sköna. Och DLC-dräkterna är fortfarande alldeles för dyra. Undersökningar har visat att de allra flesta människor i de allra flesta sammanhang tror att de är över medel. Men det är alltid bara hälften som är på den övre halvan. Resten är på den undre. Hur man än vrider och vänder på det är det alltid någon som måste vara sämst. Det är någon som alltid förlorar i Splatoon. Och det är okej att var sämst. Om man har roligt. För det har vi väl?

Inga fler artiklar