Martins Årets Album 2017 #10-6

Tidigare delar:

Martin’s Årets Album 2017 #25-21

Martin’s Årets Album 2017 #20-16

Martin’s Årets Album 2017 #15-11

10. Steven Wilson: To The Bone

Steven Wilson var tidigare sångare och låtskrivare i Porcupine Tree, men han upplöste bandet när han kände att han inte fick utrymme för hela sitt spektrum som låtskrivare. Nu är han solo och får göra precis vad han vill. Jag har ett vagt minne av att jag lyssnade på Porcupine Tree en gång i tiden, och att jag gillade det, men av någon anledning fastade musiken inte riktigt i mig. To The Bone har dock fastnat. Rejält.

Den här typen av poppig progressiv rock är en väldigt svår genre att lyckas i. Det är lätt att låtarna hamnar helt fel känslomässigt, att det blir för glatt eller för mörkt, eller att kasten mellan glatt och för mörkt blir alldeles för tvära, och stämningen hamnar på kant med sig själv. Av några sådana problem märks inte ett uns på To The Bone. Steven Wilson skapar underbara stämningslägen med precisionen hos en kirurg.

Att gräva ner sig i årets album handlar inte bara om att hålla sig ajour med den senaste musiken, det handlar också om att upptäcka musik man tidigare missat. Jag ska definitivt kolla upp Steven Wilsons tidigare soloalbum och ge Porcupine Tree en ny chans efter det här praktverket.

9. King Krule: The OOZ

Enligt Wikipedia är King Krules musik indie rock, punk jazz, jazz fusion, hip hop, darkwave, elektronisk musik och singer-songwriter. Det låter som rena vansinnet, men det är bara innan man hört musiken. King Krules debutalbum fick massor av fin kritik, men det kan vara det tråkigaste album jag lyssnat på. En grå betongvägg av tristess och pillande i naveln som det var helt omöjligt att ta sig igenom. The OOZ är någonting helt annat. Det är tveklöst ett av årets roligaste, mest livfulla och mest leklystna album.

Om jag ska beskriva musiken utan att rada upp sju olika genrenamn så påminner det en hel del om Leonard Cohen. Här som där är det någon som sitter och mumlar i förgrunden och någon som sitter och kompar i bakgrunden. Det är musik som borde sjunka som en sten till trettio famnars djup, men istället så flyger den lätt över molnen.

The OOZ delade kritikerna, med allt från de allra högsta till de allra längsta betygen. Jag ger definitivt tummen upp för, och nu är jag nyfiken över vad King Krule ska hitta på för tokigheter härnäst.

8. Chelsea Wolfe: Hiss Spun

Ibland behöver man riktigt jäkligt gnissliga gitarrer. Man behöver mörker och skrik från avgrunden. Det kan inte alltid vara skoj med kulörta färger. Jag menar, det är kul med skoj och kulörta färger, men ibland behöver man svart, svart, svart också.

En gång i tiden lyssnade jag mest bara på deppig musik, nu är det nog femtio-femtio mellan glatt och deppigt tror jag. För varje japansk popflicka med rosa hår så behövs det ett album när undergången inte är nära, men den har redan varit. För rätt länge sedan.

Ett år utan ett nytt album från vare sig Lykke Li eller Nicole Saboné finns det en mörk lycka i musiklistan. Det är skönt att Chelsea Wolfe kliver in där och visar alla sina efterföljare var skåpet ska stå.

7. Björk: Utopia

Det mesta snacket om Utopia verkar handla om att skivan skulle vara (alldeles för) pretentiös. Då jag inte lyssnar speciellt noggrant på texterna när det gäller konstnärliga artister som Björk, så vet jag inte riktigt vad hon sjunger om. Jag vet bara att musiken är rolig och lustfylld och underhållande.

Jag är en av dem som tyckte att Björks tre första album var klart bäst, och att hon sedan gick bort sig i experimentella ljudmassor. Men Utopia är det roligaste som Björk har släppt sedan mitten av nittiotalet, och är det så här roligt att vara pretentiös så är det uppenbarligen helt rätt väg att gå.

6. Solen: Känslor Säljer / Miljonär

När Spotify sammanfattade vilka genrer jag lyssnat mest på under året såg listan ut så här:

Så, ja, jo, jag älskar svensk musik. När jag sammanställer den här topp 25-listan i slutet av varje år brukar det vara runt tolv-tretton album som är på svenska och resten på engelska och andra språk. I år är det bara sex album på svenska, vilket är väldigt lågt för att vara mig. Har det varit ett dåligt år för svensk musik, eller har jag varit ute och seglat mera utanför Sveriges gränser än vad jag brukar?

Ett band som hållit den svenska popfanan högt i år är i alla fall Solen. Här finns allt vi älskar med klassisk svensk slyngelpop. De underbara melodierna, avigheten, de märkliga texterna, lekfullheten och allvaret.

Är det slut på storhetstiden för pop på svenska den här gången? Eller var 2017 bara ett mellanår? Nu när Kent har lagt av, Olle Ljungström lämnat oss och Hästpojken försvunnit, så behöver vi Solen. Helt klart är att bandet inte tänker vika en tum från sin plats i första ledet.

Inga fler artiklar