Martins Årets Album 2017 #15-11

Tidigare delar:

Martin’s Årets Album 2017 #25-21

Martin’s Årets Album 2017 #20-16

15. Peter Morén: 40

När Årets Låt 2017 ska utses finns det bara en kandidat: Peter Moréns version av Olle Adolphsons Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha. Covers har allmänt ett dåligt rykte, men har du det synsättet kommer det definitivt att ändras efter att du lyssnat på den här låten. Sången är en av de svenska låtar som sjungits in i flest versioner (Är det bara Olle Adolphsons Trubbel som sjungits in av fler artister?) men ingen tidigare version kommer ens i närheten av den skönhet och dramatik som Peter Morén klämmer ut ur låten.

Resten av albumet då? Inte alls dumt. Det här är rolig och underhållande svensk pop. Musik för dig som tycker att Container med David Shutrick är den bästa låten i den svenska pophistorien. Men det går inte att undgå att albumet kunde ha hetat Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha Och Ett Knippe Andra Trevliga Låtar, för det är vad det här är.

14. Thåström: Centralmassivet

”Ingen annan svensk rockartist har i 38 år haft en lika hög verkshöjd. Och han är tack och lov inte färdig ännu. ” Så skrev Markus Larsson i Aftonbladet om Thåströms senaste turnépremiär, och det går inte annat än instämma i det omdömet. Inte ens giganter som Cornelis Vreeswijk och Kjell Höglund höll på lika länge och hade en lika hög lägstanivå som Thåström. Han har släppt musik under fem decennier, och fortsätter att vara lika hungrig, känslosam och underhållande som någonsin. Det är väl bara Thåströms förebild Mikael Wiehe inom svensk musik som har hållit på ännu längre och fortfarande klarar av att skriva synnerligen medryckande och gripande låtar.

Ska man vara negativ kan man säga att Centralmassivet låter precis som man tror att ett nytt Thåström-album ska låta. Men det skulle vara som att klaga över att svenska innebandylandslaget vinner alla sina matcher i VM. Är musiken så här härligt mörkt och skön att lyssna på ska jag vara glad så länge det håller på, för en dag kommer det att vara över. Men vi är inte där än. Inte på långa vägar.

13. Ossler: Evig Himmelsk Fullkomning

Thåströms kompis Ossler skulle kunna ta emot samma kritik som sin kapellmästare: här är ännu ett Ossler-album som låter som ett Ossler-album ska göra. Men med tanke på att ingen annan inom svensk musik, inte ens Thåström, låter som Ossler så är det alls inget problem. Ossler vet att mörker och ödslighet kan vara vackert, och Osslers fans vet att det inte finns mycket musik som är vackrare, ödsligare och mer dramatisk än Osslers.

Inte många artister skulle komma undan med att kalla ett album för Evig Himmelsk Fullkomning, men Ossler vet vad han håller på med. Sten för sten har han byggt ett musikaliskt hus som är lika innerligt som storslaget. Från den svagaste viskning till det vildaste skrik kan den musikaliska resan ta oss, och Ossler har skapat sig en egen mörk trädgård i den svenska musikens träskmarker.

Ossler rör sig lätt från myllans mörker till skuggorna i höghusens gränder, från himlens höjder till gyttjans djup. Det här är en kärv och nervig musikalisk resa som lättar en bit av det vintermörker som tagit sig in i djupet av min kropp.

12. Public Service Broadcasting: Every Valley

Bu för genretänkandet. Bu för att alla jäkla band måste sättas in på sin rätta plats i något slags musikaliskt schema. Jag har ingen aning om vad det här är för musik, och jag behöver inte veta det heller. Det låter som om någon har satt på en trasig gammal radio som byter kanal lite av sig självt, och så står någon och kompar på elgitarr vad som råkar komma på.

Om alla band lät så här skulle man nog tröttna rätt snabbt, men ett album av det här om året är förmodligen helt perfekt. Det är vackra toner, det är ödsligt och varmt om vartannat, det händer lite vad som helst. Det svänger och man blir glad av att lyssna på det: vad mer kan man begära?

11. Sven-Bertil Taube: Så Länge Skutan Kan Gå

Med sina åttiotre år är Sven-Bertil Taube faktiskt inte äldst på årets lista, men han är senioren av de svenska artisterna. Precis som Willie Nelson har Sven-Bertin Taube fått en rejäl nytändning vid de åttio, med de fantastiska skivorna Hommage och Hommage Vol. 2, där han tolkade klassiska svenska låtar på ett gripande och unikt sätt.

På Så Länge Skutan Kan Gå återvänder Sven-Bertil Taube till sin faders låtar. Det är en brunn han har öst ur många gånger förut, men här låter de gamla sångerna mer levande och fascinerande än någonsin. Jag är alls ingen stor beundrare av Evert Taube, men sonen är kanske bäst i Sverige med att löda in liv och närvaro i vilken gammal sång som helst, och det här är ett album som lever, andas och blöder.

Sven-Bertil Taube inleder albumet med några av de största hitsen och letar sig sedan ut på snåriga stiger till mer sällan besökta platser. Ett synnerligen lyckat drag som håller lyssnaren på spänn genom hela den musikaliska resan som albumet bjuder oss på.

Inga fler artiklar