Martins Årets Album 2017 #20-16

Tidigare delar:

Martin’s Årets Album 2017 #25-21

20. Vulkano: Peach Punch

Den musik jag gillar mest skulle jag kategorisera som innerlig och känslosam. Och gärna lite dyster, mörk och sorglig. Vulkano är något helt annat. Det här är ostentativ musik, musik som vill visa upp sig. Larmar och gör sig till, som Shakespeare diktade. Nej då, det är inget oväsen eller kaos eller något oljud; det är en synnerligen skön och behaglig popmusik. Men det finns inget återhållsamt i Vulkanos popmusik.

Sibille Attar lyckades fånga mig för ett par år sedan med en liknande karneval av lika delar mysig och uppkäftig pop, och i år faller jag pladask för Vulkano. Bara jag får lite Thåström eller Chelsea Wolfe efteråt så jag inte får diabetes av allt det söta.

19. The New Pornographers: Whiteout Conditions

Vissa dagar är man ärligt talat rätt slö och har svårt att få igång något. Rolig pop kan dock skrämma bort tröttheten och få fart på både kroppen och sinnet. The New Pornographers har hållit på sedan 1997, men det är här är första gången jag lyssnar på dem. Uppenbarligen har jag missat något. Kanske har jag trott att det här är väldigt syndig musik och varit rädd för att lyssna, eller något?

The New Pornographers är ett kanadensiskt band och då vet man två saker: ett, att det är många medlemmar, och två, att det är skojigt att lyssna till. Det här är ett väldigt lekfullt album, och jag känner mig minst sagt lekfull när jag lyssnar till det. Det finns dagar när det inte är mycket jag orkar, inte mycket jag får mig att göra, men lägger jag först på Vulkano och sedan The New Pornographers är chansen stor att det händer saker inom mig och att inspirationen kommer igång igen. Benen vill bara dansa, dansa, dansa i alla fall.

18. Mogwai: Every Country’s Sun

Mogwai är ett band som blandar och ger. Ibland är det drömsk och ljuvlig musik som man aldrig vill ska ta slut, och ibland är det musik som bara håller på och håller på och verkar mala på för evigt. Med Every Country’s Sun får dock lyssnaren enbart klädda kort på handen.

Mogwai kan vara ett väldigt svårsmält band när de är på fel humör, men i år träffar deras, mestadels instrumentala, drönarrock helt rätt. Det här är musik som flyger lätt på starka vingar, musik som är entonig, men som aldrig tråkar ut för en sekund. Skönhet i Förfall är en låt av Ossler, men det skulle kunna vara namnet på det här albumet också. Mogwai har kanske varit starkare än så här, men har de någonsin varit vackrare?

17. Wolf Alice: Visions of a Life

Jag lyssnar inte särskilt mycket på rak rock. Det blir mest skev rock, sned rock, knasig rock, deppig rock, drömlik rock och rolig rock. Visions of a Life är åt det dystrare och drömmigare hållet. Det är långt ifrån tidernas märkligaste sound, men det är inte heller det mest traditionella vi hört i år. Wolf Alice låter ungefär som om Lykke Li var sångare och låtskrivare i Pearl Jam, och det köper jag med hull och hår.

Av någon anledning tänker jag på Maria Gripe när jag lyssnar på det här albumet. Varför gör jag det? Borde jag läsa Maria Gripes böcker igen? Men får musiken mig att tänka på Maria Gripe måste bandet göra någonting rätt, även om jag inte vet vad det är som de egentligen gör med mig.

Det här är kanske det svagaste albumet på den här listan, men gillar man genren så gillar man genren, och i bland köper man ett album bara för att få lyssna på den typ av musik man vill lyssna på. Och i väntan på att Nicole Sabouné släpper sitt nästa album får den här pärlan dämpa abstinensen på Spotify istället.

16. The War on Drugs: A Deeper Understanding

Det är sällan jag ångrar att något album kom med på en årslista, eller biter mig i läppen för att ett visst album inte kom med på listan. Men det finns ett par undantag. Lost In the Dream av The War on Drugs är tveklöst det största. På 2014 års lista tog sig albumet inte ens in på topp 25. Så här i efterhand förefaller det som smått sanslöst med tanke på hur otroligt vackert det albumet är. Det är inte så att jag de senaste åren lyssnat mer på Ed Harcourts Time Of Dust, Oh My!s Slow Moves eller The Black Keys Turn Blue (för att nämna ett par exempel från det årets lista) än vad jag lyssnat på Lost In the Dream.

Men i år får The War on Drugs vara med på listan. Inte för att A Deeper Understanding är ett bättre album än Lost In the Dream, för det är det inte riktigt, men det händer någon gång då och då att jag lär mig av mina misstag, och i år tänker jag inte underskatta den hår låtskatten.

Men, eh, musiken då? Jo, det är drömmar som rockar lika ljuvligt som någonsin tidigare och känslor som varsamt strömmar fram som en porlande bäck. Det är definitivt den känsligaste och mest innerliga långtradarrock du någonsin hört. Ursäkta mig, men jag är på väg mot en annan värld verkar det som, så vi får ses när jag kommer hem igen.

Inga fler artiklar