Martins Årets Album 2017 #5-1

Tidigare delar:

Martin’s Årets Album 2017 #25-21

Martin’s Årets Album 2017 #20-16

Martin’s Årets Album 2017 #15-11

Martin’s Årets Album 2017 #10-6

5. Sólstafir: Berdreyminn

Det sägs att rocken är död, men det har tydligen ingen berättat för Sólstafir. Här får vi allt från vackra, spröda toner till hårda, tunga riff i en härligt isländsk, frostig musik. Ja, att islänningar kan rocka det vet vi ju redan, och Sólstafir är inget undantag. Just sköna övergångar mellan det sköra och det hårda är signifikativt för mycket av den hårdrock som jag gillar. Pearl Jam har det, Nirvana har det, Iron Maiden har det till viss del också. Och Sólstafir likaså.

Ett album som drar mina tankar till band som Sigur Ros och Opeth kan inte vara fel. Det här är typisk nordisk musik; det är kargt, det är snö överallt, och skaren är så skarp att man skär sig på den så att blodet flyter. Och plötsligt attackerar terminators från alla håll. Som vanligt i norra Europa alltså.

4. Anna Ternheim: All The Way To Rio

Som en av mina allra största favoritartister finner vi Anna Ternheim; fattas bara när hon gjort mitt favoritalbum genom alla tider: Seperation Road. Hennes förra album For The Young lyckades dock inte ens ta sig in på min topp 25 när den släpptes 2015, vilket var en stor besvikelse för mig personligen. Var det över nu? Var det slut på det roliga?

Nej, inte alls. All The Way To Rio är en storslagen comeback till gamla goda tiders form. Här är den stämning som bara Anna Ternheim kan få till, att det är så mörkt och mysigt på samma gång. Jag har inget emot att Anna Ternheim växer och blir mognare som artist, men sagostämningen från de första albumen har tyvärr allt mer försvunnit för varje album, och istället bytts ut mot någon slags trubadur på verandan-känsla. På All The Way To Rio är sagorna tillbaka igen och jag kunde inte vara nöjdare. Det här är sånger för den sista timmen innan man går och lägger sig, godnattvisor innan man ger sig in i drömmarnas värld. Skymningen kommer, solen går ner, och drömmarna tar över.

3. The Moonlandingz: Interplanetary Class Classics

Det sägs att rocken är död, men det har tydligen ingen berättat för The Moonlandingz. Man kan uppenbarligen fortfarande ha väldigt kul med rockmusik, och ingen rockmusik har varit lika underhållande i år som The Moonlandingz.

Jag gillar skojig rock, men ibland kan det bli lite väl skoj, som när The Flaming Lips eller Gorillaz trampar rakt över plojgränsen. The Moonlandingz lyckas hela tiden se till att det blir coolt, lite fånigt och väldigt spännande, utan att det blir pajaskonster av alltihopa. Ibland blir det rätt mycket barnkalas, men varför skulle inte ett barnkalas kunna rocka hårt? Nirvana blev ju också hånade att de spelade musik för barnkalas, så The Moonlandingz befinner sig i ett synnerligen fint sällskap.

2. Charlotte Gainsbourg: Rest

Charlotte Gainsbourg var först mest känd för sina kända föräldrar. Sedan var hon mest känd för sin framgångsrika filmkarriär. Nu är det kanske dags att bli mest känd för sin musikkarriär istället?

Jag är alls ingen expert på fransk musik, men Rest låter onekligen just fransk. Även om Gainsbourg inte sjungit på franska hade man förstått att det var fransk musik på hur drömmande det är. Eller sjunga, hon viskar snarare fram orden, på ett ja, väldigt franskt sätt.

Nu kanske min beskrivning får det att låta som om det här albumet var något slags parodi på fransk musik, men i själva verket är det precis tvärt om. Innerlig musik kan jag inte få nog av, och det här albumet är både allvarligt och roligt på samma gång. Total inlevelse och fantastiska melodier gör Rest till årets näst bästa album.

1. Cherry Glazerr: Apocalipstick

Det sägs att rocken är död, men det har tydligen ingen berättat för Cherry Glazerr. Vanligtvis föredrar jag allvarlig musik framför rolig musik, men just rockmusik får gärna vara rolig. Vare sig det är Bob Hund-rolig, eller The Beatles-rolig, eller Blue Öyster Cult-underhållande. Apocalipstick är rolig för att rockmusik är rolig när den lever och exploderar och tar sig in överallt och får blodet att dansa och kroppen att vibrera med varje trumslag.

Hur vet man att ett album är bra? Det första är att jag inte blir uttråkad. Check. Det andra är att musiken inte låter precis som hundra andra band. Check. Blir jag glad eller arg av musiken? Check. Dansar jag och hoppar runt? Check. Vill jag bara ha mera så fort albumet tar slut? Check. Tänker jag på musiken när jag inte lyssnar på den? Check.

Apocalipstick är årets bästa album för att ingen musik i år dansar, blöder och gör sig märkvärdig som den här.

Inga fler artiklar