Recension: Atelier Lydie & Suelle – the Alchemists and the Mysterious Paintings

Spelinfo

Det finns olika anledningar till att spela ett spel – en bra story eller ett underhållande stridssystem för att nämna två av mina favoriter. Atelier Lydie & Suelle – The Alchemists and the Mysterious Painting har varken eller, men det har ett riktigt engagerande system som gör just denna spelserie och dess föregångare Mana Khemia till vad de är. Alkemi.

En väldigt stor del av spelet, och som gör att jag gillar det så pass mycket är hur man får tag på vapen, utrustning, läkemedel och diverse andra föremål ett turbaserat RPG behöver. Istället för att gå till en butik och köpa det man vill ha, eller hitta det i en kista så behöver man bygga det själv! Visst, man kan hitta och köpa dem också, men om man vill ha någonting som faktiskt är användbart så behöver man kavla upp ärmarna och dyka ner i kitteln så att säga.När man är ute i olika områden så hittar man ingredienser med olika egenskaper. Man tar dessa till sin kittel hemma och utifrån ett recept man låst upp så använder man dem för att bygga andra ingredienser med de egenskaper man vill ha. De använder man sedan för att bygga exempelvis ett vapen och har man fått med sig de korrekta egenskaperna så kan man göra svärdet starkare. Eller ge det funktioner som att sätta olika statuseffekter på fiender man slår, stjäla liv eller göra mer skada mot en viss typ av monster.

Det räcker dock inte med att göra ett vapen, man behöver bygga vapnet, samt två separata tillbehör och alla tre behöver ha olika typer av egenskaper, då alla inte kan sitta på all typ av utrustning. Här är vart spelet faller lite i min åsikt… Själva alkemisystemet i sig är enkelt att förstå, men när man försöker få med den korrekta attributen genom att kombinera olika ingredienser från olika föremål så är det väldigt svårt att hålla reda på vart vad fanns och vart det behövdes. Man behöver kolla på föremålet man vill bygga, se om någon av ingredienserna har det man behöver. Har det inte det så går man till en ingrediens i taget och kollar om man kan bygga den på något sätt, och om någon av ingredienserna där har det man behöver. Papper och penna är nästan ett måste…

Men det hela är som ett stort pussel i flera delar, och jag gillar det skarpt även med dessa svagheter. Vilket är tur det för resten av spelet är inte mycket att slänga i grytan. Stridssystemet är oerhört simpelt, man har sin vanliga attack, några specialattacker och attackföremål. Det är mer eller mindre det, senare i spelet får man med sig fler karaktärer som kan anfalla under rätt förutsättningar, som att skada fienderna med en viss typ av attack. Kul när det händer, men inte tillräckligt för att göra striderna intressanta, så jag springer förbi nästan alla fiender jag ser för jag vill inte slåss mot dem. Och för att de är överallt och det skulle ta en evighet att plocka dem alla.

En annan sak som spelet har som jag dock gillar är checklistor. Japp, listor! Det är märkligt tillfredsställande att få en lista med små mål och kryssa över eller fylla i en sak i taget tills den är klar, för att sedan få en ny och göra samma sak igen! Det är väldigt lätt att spendera flera timmar i spelet utan att någon typ av framsteg i spelets story, och detta älskar jag verkligen. Spendera några timmar med att experimentera för att få den bästa utrustningen man kan få är avslappnande, och spelets utseende och härlig musik gör allting bara bättre. Man får nästan alltid någonting nytt att jobba mot utöver storyn, vilket skapar känslan av Bara en sak till som är så farlig i spel.

Spelen i Atilier-serien är inte som alla andra RPGn. Att få bra utrustning kräver mer än att råna varje varelse man ser på deras pengar utan man behöver lägga ner tid och tanke på det, hitta rätt material, kombinera dem och planera framåt. Det är mer som ett pusselspel med strider vid sidan av.
Och checklistor, får inte glömma dem.

Inga fler artiklar