Recension: Cuphead

Spelinfo

Spelindustrin har sina brödrapar som alla gjort minnesvärda spelupplevelser. Bröder såsom Sam och Dan Houser startade den oantastliga dunderstudion Rockstar Games, Chris och Tim Stamper lade grunden för det ikoniska spelhuset Rare – och nu har vi bröderna Chad och Jared Moldenhauer som sjösätter StudioMDHR med supersvåra och supercharmiga Cuphead.

Cuphead har varit under utveckling ända sedan 2010 och visades upp för första gången på Microsofts E3-konferens 2014 i en presentation som fångade gamers intresse med sin 1930-talsinspirerade tecknade stil alá Musse Piggs debut Steamboat Willie. Nu är spelet äntligen färdigt och det är lika ljuvligt som jag förväntade mig – men väldigt, väldigt svårt.

Det är inte bara visuellt som spelet tagit en ”old school-inriktning” för sin design – utan även spelmässigt. Spel som Contra och andra run-and-gun-titlar är tydliga förebilder både i gameplay och den arkadiga strukturen. Spelaren tar rollen som antingen den röde Cuphead eller den blå brodern Mugman som hoppar, skjuter och äventyrar fram i det otroligt vackra och färgsprakande spelet. Storyn är som den att de bägge bröderna spelade tärning med djävulen och i sin hybris förlorade de sina själar – för att slippa en evighet i det svavelosande helvetet får de bägge bröderna i uppdrag av Lucifer att samla in skulder ifrån anda besökare hos dennes kasino.

En simpel introduktionsnivå går igenom spelets grundläggande funktioner, man springer och skjuter med x och kan med högra axelknappen låsa sin karaktär och skjuta i åtta vinklar. Med y-knappen undviker man fiender och slänger sig framåt i en kullerbytta – vilket även används flitigt i spelets otaliga plattformsmoment. Med a hoppar man och trycker man på en gång till kan man parera rosa projektiler, fiender och annat som är just det – rosa (av någon anledning). Parerar man får man omedelbart en specialattack som annars byggs upp att skjuta fiender. Specialattacker varierar beroende på vilken typ av projektiltyp man utrustat sig och avfyras med b. Bemästrandet av Cupheads kontroller är a och o för att lyckas med någonting i detta spelet då svårighetsgraden går från noll till elva redan på första banan. De bägge hjältarna har inledningsvis tre hälsopoäng och efter tre träffar dör man.

Cuphead använder sig av ett sorts övervärldssystem som lättast går att jämföra med klassisk Super Mario där man går runt mellan nivåer på en karta. Men till skillnad från exempelvis Mario går det här att traska fritt och man kan även hitta genvägar genom att utforska skrymslar och vrår. Väl inne på banorna möter man olika typer av fiender, alla vackert designade och animerade likt dåtidens tecknade serier. Det finns även gömda mynt man kan samla och bonusar att tjäna in. Dör man under banans lopp får man se hur nära slutet man var och får snällt börja om från början, inga checkpoints här inte. Det finns heller inga extra hälsopoäng att få tag på – så man får spela försiktigt med sin hälsa. Detta resulterade mer än ofta att spelet kokades ner till simpel trial and error; jag kom till en punkt – dog – spelade om och kom längre och längre. Det är ungefär så man kan summera Cuphead – om och om igen.
När man väl slagit sig blodig mot en bana och klarat den får man en liten poängtavla där man får olika betyg baserat på ens prestation. Hittade jag alla mynt? Hur mycket hälsa hade jag kvar och så vidare. Det finns runt 25 banor spridda över fyra kartor för en att jaga högsta betyget på – förutsatt att man ens klarar de infernaliskt utmanande nivåerna.

Med pengarna man samlar in kan man köpa uppgraderingar hos grisen Porkrind, vilka ger både för- och nackdelar men erbjuder ett fantastiskt bra sätt att skräddarsy sitt personliga spelsätt. Ett exempel är uppgraderingen som byter ut Cupheads vanliga långdistansprojektil mot en kort sådan som avfyrar åtta projektiler i en båge framför karaktären – mer skada men en mer riskfylld position, alltså. Lyckligtvis går det att ha två olika projektiler utrustade samtidigt och man byter snabbt emellan dessa med den vänstra axelknappen. Andra uppgraderingar ger passiva bonusar såsom en automatisk parering eller ett extra hälsopoäng men lägre skada.

Givetvis är Cuphead fyllt av utmanande och varierande bossar med flera faser av attackmönster och överraskningar. Det är kul – men också frustrerande. Ofta resulterade detta i att jag blev helt tagen på sängen när en duo av grodor jag försökt banka ihjäl helt plötsligt avfyrade en ny attack jag inte sett efter det femtioelfte försöket. Det liksom bara för mycket ibland.

Där Cuphead dock skiner är hur utvecklarna lyckats fånga essensen av gamla tecknade serier. Allt känns som om jag spelar ett autentiskt avsnitt ur någon gammal bortglömd serie. Färgerna, ljuden och karaktärerna – allt är verkligen en fullträff. Det sprakande ljudet från en gammal grammofonskiva som ljuvligt knastrar i laddskärmen är pricken över i:et som verkligen demonstrerar hur väl designat spelet faktiskt är. Själva spelbarheten i Cuphead är fantastisk och plattformsmomenten är underhållande och alldeles lagom utmanande – men allt runtomkring är bara så oförlåtande balanserat att det lätt blir för mycket.

Jag gillar Cuphead, det är verkligen roligt och priset är mer än överenskomligt för en sådan här unik spelupplevelse. Se bara till att du faktiskt har skickligheten och tålamodet att komma någonstans i spelet.

Inga fler artiklar