Recension: Detroit: Become Human

Quantic Dream, studion bakom kritikerrosade cinematiska spelupplevelser såsom Heavy Rain och Beyond: Two Souls, kommer nu med nästa involverande och mogna titel Detroit: Become Human.

Då Detroit är ett högst berättelsebaserat spel fyllt med kniviga val, spännande händelser och oförutsedda konsekvenser kommer jag att hålla mig ifrån att avslöja allt för mycket om den välskrivna storyn. Kortfattat så utspelar sig historien i Detroit år 2038 i en framtid där mänskliga robotar, så kallade androider, nyttjas av såväl privatpersoner och allmänheten som förbrukningsvaror. Familjer har egna androider vilka uträttar hushållssysslor, används som personliga assistenter och annat. Myndigheterna och företag använder sig också av androider som arbetskraft, vilket lett till att många människor förlorat sina jobb till en artificiell arbetskraft. Detta har naturligtvis resulterat i en viss förakt och likgiltighet emot androider – som ses som en sorts lägre stående samhällsklass helt utan rättigheter. Paralleller kan snabbt dras till USAs mörka förflutna med slaveriet och låta spelet utspelas i Detroit är en liten pik mot Amerikas kanske mest ökända exempel på problem med segregation i modern tid.

Just i det ögonblick i tiden berättelsen äger rum har flera androider brutit sig fria ifrån sitt förprogrammerade beteende och vänt sig emot sina ägare. Detta är något som tidigare aldrig hänt och fungerar som en bra röd tråd som genomsyrar spelets narrativ.

Likt andra titlar i utvecklarens repertoar kontrollerar man en karaktär, i detta fall tre olika androider, med olika livsöden och utgångspunkter i spelets omfattande spindelvävsliknande narrativ. Först har vi den högt avancerade prototypmodellen Connor som är en sorts detektiv-android. Den andra spelbara karaktären är Markus, en assistent och nära vän till en känd konstnär. Sist är standardmodellen Kara vars uppgift är att laga mat, städa och tvätta för en pappa och hans dotter i en nedgången stadsdel. Detta axplock av karaktärer ger en bra insyn till världen och samhällsstrukturen i denna fiktiva framtid, alla med sina egna sidokaraktärer vilka man får interagera med på valfritt sätt – och dessa reagerar negativt eller positivt baserat på deras egna preferenser och attityder.

Berättelsen delas upp i avsnitt där man kontrollerar en av dessa tre karaktärer, men händelseförloppet utspelar sig under samma period med minuters mellanrum i spelets interna värld. Olika vägar låses upp eller stängs beroende på vilka val man gör och fjärillseffekten är mycket påtaglig flertalet gånger genom min spelomgång. En väldesignad, simpel ”tankekarta” visar upp ett nät med tänkbara scenarion och händelser – men bara dem man själv lyckats uppnå beskrivs i detalj, så det bjuder in till en tredje eller fjärde spelomgång för att se så många olika vägar som möjligt.

Scenerna i spelet är välgjorda där man traskar omkring för att inspektera olika element i omgivningen för att klara sitt nuvarande mål; exempelvis att genomsöka en brottsplats som Connor eller hjälpa konstnären Carl att måla som Markus. Är man tillräckligt uppmärksam och nogrann kan man hitta fler föremål att inspektera, vilket låser upp fler valmöjligheter i dialog eller handlingar.

Det finfina och charmiga med Detroit är hur simpelt det faktiskt är att spela. Karaktären manövreras runt med vänstra styrspaken och aktioner genomförs med knappar, att dra den högra spaken i en riktning eller att använda sig av Dualshockens inbyggda gyrofunktion. Det är ett spel för alla typer av spelare, oavsett tidigare erfarenhet, och gör sig fenomenalt som en titel att spela med en skara vänner eller att krypa upp i soffan tillsammans med sin partner för att spela en lång, lång ”film”. Karaktärerna med sina motivationer, mål och valmöjligheter är väldigt välskrivna – vilket gör det lättare att känna empati, sympati och inlevelse i deras omfattande narrativ.

Grafiskt och tekniskt sett är spelet helt fenomenalt med utsökt design med futuristiska inslag. All fiktiv teknologi känns så självklar i detta universum och blandas snyggt in, både visuellt och funktionellt i den värld Quantic Dream målat upp. Dessa grafiska ”penslar” bjuder även på en makalös grafik med enorm detaljrikedom och vackra, varierande miljöer. En mörk gata dränkt i regn är så löjligt vacker att man bara vill stanna upp och supa in världen på skärmen och med R1 kan man smidigt och snabbt växla mellan flertalet olika kameravinklar för att verkligen få spelet att ”kännas” så cinematiskt som möjligt. Stabil bildskärmsuppdatering utlovas dessutom, även på en original PS4-modell och jag upplevde aldrig några tekniska problem eller buggar i mitt spelande.

Mina enda egentliga missnöjen med titeln är dess överberoende av så kallade quick time events i spelets mer hektiska sektioner när man måste försvara sig på liv och död med snabba knapptryck som kommer upp på löpande band utan förvarning. Det är lätt hänt att man misslyckas och spelet är oförlåtande med sitt sparande, det går liksom inte att hoppa tillbaka till senaste spartillfället – utan man måste stänga ner spelet och starta upp sparfilen igen. Det är visserligen ett bra system för att motverka att man får stå sitt kast, men kan kännas lite orättvist när man visst svänger kontrollen åt höger för att ducka undan en kniv men gyron tyckte att man inte alls gjorde det.

Men efter mina många långa timmar med Detroit: Become Human nådde sitt slut och eftertexterna rullade, kände jag mig liksom tagen. Spelets filosofiska aspekter, spännande story och involverande gameplay är precis lagom ”slöspel” men ändå tillräckligt mångfacetterat för att tilltala den som sig med att se ”filmen” en gång  men även fanatikern som vill se de bortklippta scenerna med kommentatorspåret.

Inga fler artiklar