Spelinfo

Välkommen till en framtid där stora maskiner härjar i en ödelagd värld och där mänskligheten gått tillbaka till stenåldern. Välkommen till Horizon Zero Dawn.

Från en studio som gjort sitt namn främst inom FPS, måste jag säga att hoppet från genren satt Guerilla Games som handen i handsken. Horizon är otroligt väldesignat, fullt av intressanta platser och variationsrik miljö och framförallt en makalös story.

I rollen som spelets hjältinna Aloy får vi först spela igenom hennes uppväxt som utstött från Nora-stammen. Exakt varför hon är utstött är en gåta, men det har någonting att göra med att hon är ”moderlös”. Flickan bor tillsammans med sin fadersfigur och adoptivförälder Rost utanför stammens bosättningar i den lugna, stillsamma dalen The Embrace. En dag efter att ha blivit påmind om exakt hur jobbigt det är att vara utstött, springer Aloy ut i vildmarken och trillar rätt ner i en skreva och hamnar i gammal bunker. Därinne får hon sitt första ”möte” med de gamla människorna som levde på jorden och hon finner en Focus, en sorts Google Smartglass.

Focusen är en integral del av spelmekaniken då den används för att scanna robotar efter svagheter och kan även se fiender genom väggar. Den används utöver detta för att kommunicera med gamla elektroniska apparater man finner för att läsa lite bakgrundshistoria, lyssna på ljudloggar och annat.

Efter äventyret berättar Rost för Aloy om en chans för henne att kunna bli accepterad i stammen och kanske även nysta upp hennes mystiska förflutna. Genom att vinna stammens prövning blir man en del av den och får önskan uppfylld. Detta är i grova drag spelets huvudstory. Den eskalerar något enormt och går från en liten stamdispyt till världens öde – men det är något jag hellre ser dig själv uppleva.

Det första som slog mig när spelet började snurra i min (vanliga) PS4 var hur snuskigt snyggt det var. Grafiken är överraskande bra för ett spel av en sådan skala – det flyter på stabilt och jag upplevde aldrig att det blev hackig bilduppdatering eller liknande. Dag och natt-cykeln ger konstant varierande miljöer och en barrskog blir helt annorlunda i skenet av solen kontra månen. Det hände flera gånger att jag stannade upp och bara såg mig omkring för att supa in atmosfären, så snyggt är det. Spelet sätts aldrig i en laddskärm heller – förutom när man dör eller laddar om, men det går relativt fort.

Som inbiten sci-fi nörd är storyn i spelet något av det häftigaste jag varit med om på år och dagar. Naturligtvis kommer jag inte att avslöja den här i texten då den är full av riktigt balla koncept och svindlande svängar. Från att blygsamt börja som ett ”indianspel” med robotar, blir spelets skala helt enorm till slut när man gräver i mänsklighetens och jordens förflutna. Riktigt coolt.

Stridssystemet är bra och lever upp till sitt syfte, men är vida överglänst av spelets värld, story och design. Aloy har till sitt förfogande ett spjut för närstrid och en handfull projektilbaserade vapen såsom pilbåge, slangbella och en Tripcaster som skjuter ut elektrifierad snubbeltråd. Vapen har olika typer av attribut exempelvis eld och el – för att ge lite variation i striderna mot robotar då vissa är svaga mot olika typer av skada. Det är även stort fokus på smygande och Aloy kan gömma sig i buskage för att metodiskt ta ner motståndet en och en.

Genom att dräpa fiender, göra uppdrag och annat får man erfarenhetspoäng som får Aloy att öka i nivå. Vid varje ny nivå får man tillgång till nya egenskaper och en ökad mängd livskraft. Förutom spelets huvuduppdrag finns det massvis med sidouppdrag att tackla och reliker från den forna världen att samla – så det finns mycket att göra. Jag själv blev klar med spelets huvudstory runt 30 timmar, då hade jag spenderat en bra tid med att utforska och prövat på lite sidouppdrag – men långt, långt ifrån alla.

Småproblem som jag har med spelet är att mitt utforskande ibland inte ledde någonvart. Den enorma kartan fylld av dalar, berg och stäpper bara slutar tvärt mer än ofta och det finns liksom inte många tillfällen där man själv hittar något helt otroligt – dessa platser är reserverade för storyn och kan bara nås genom att spela huvuduppdragen. Ingenting som egentligen förstör, men något jag stör mig på då jag älskar att bara driva omkring i den här typen av spel.

Ett annat irritationsmoment är spelets röstskådespelare och animationerna till deras respektive karaktärer. Detta gäller endast spelets mindre figurer som bara är med i något enstaka uppdrag eller så. Dem är lite styltiga och tafatta i leveransen av sina repliker och liksom skapar en väldig kontrast med resten av spelets välpolerade yttre. Återigen bara något som irriterar, men det känns som att det inte borde varit så.

När allt är sagt och gjort vill jag påstå att Horizon Zero Dawn är ett mycket kompetent spel som under sin väldesignade exteriör ruvade på en fängslande historia. Uppskattar man öppna världar fyllda med utmaning och innehåll, eller Sci-Fi i allmänhet, borde man absolut spana in Horizon.

Inga fler artiklar