Spelinfo

Som man har väntat.

Tio år senare, och flera vurpor i utvecklingen, måste jag gnugga ögonen när The Last Guardian till slut ligger spelbart på hårddisken.

Jag behöver bara en kvart med spelet, sen är alla oändliga förseningar förlåtna. Jag är djupt förälskad – The Last Guardian är charmigt, ömsint och otroligt fint berättat.

Det började med Ico, sen kom Shadow of the Colossus och nu gör Team Ico, med Fumito Ueda i spetsen, en riktig homerun. Den här spirituella trilogin är utan tvekan något för historieböckerna. The Last Guardian spinner vidare seriens känslomässigt starka band och spelet inleds med ett rört ögonblick – hur en pojke, ingen aning om var han befinner sig, försöker frigöra en gigantisk ”fågelhund” som är fastkedjad i en grotta. Han ser den lilla pojken som ett hot, men det är en relation som kommer att tvärvända. De blir oskiljaktiga.

The Last Guardian är snarare en upplevelse än ett spel, i den bemärkelsen att spelmekaniken inte är tillräckligt resolut och på sina håll uråldrig. Men en berättelse och saga håller i all evighet, den har inget bäst-före-datum, och den finns inget som håller tillbaka den. Nåväl att kameran bråkar emellanåt, att kontrollen inte är så skarp och snabb, och att grafiken inte speglar dagens kravbild. Men mystiken, och ledtrådarna runt den, är föredömligt utlagda och passande för skrönan.

Jag känner aldrig att det är ”gammalt spel” även om det är primärt utvecklat för en gammal plattform. Berättelsen är för fascinerande.

Man inser tämligen snabbt att The Last Guardian är ett spel om karaktärsutvecklingen som sker mellan pojken och Trico (fågelhundens namn). Man börjar förstå varandra och så småningom går det att dressera Trico, men det är ofta man får tålmodigt vänta. Trico agerar som ett djur och lever därför ibland ”ett eget liv” – som att plaska runt lekfullt i vattnet, titta oförstående på dina kommandon eller klia sig vid öronen när det börjar bli ganska bråttom. Men det känns ändå tryggt att ha den gigantiska varelsens förtroende och vid min sida i den främmande världen med hisnande höjder och farliga klippkanter.

Vi tittar ofta på varandra och undrar hur vi kan hjälpa till. Det är egentligen en formula som använts i åratal, även i spel, men Tricos animationer och storlek lägger ett magiskt filter över det hela. Det handlar ofta om hur man ska komma framåt tillsammans. Antingen löser pojken simpla pussel – kryper och klättrar för att öppna portar och vägar åt Trico, eller så får pojken klamra sig fast i Tricos fjädrar och lita på instinkten när han hoppar mellan platåer och avsatser. Som spelteknik är det inte revolutionerande, men att lägga det i händerna på ett djur skapar ögonblick som är så gulliga, genuina och minnesvärda. Trico känns som mitt älskade husdjur och lyckas man bädda in den känslan med ett virtuellt vilddjur, då är det bara att kapitulera och erkänna vilket mästerverk det är.

The Last Guardian är så vackert med sin ovanliga kommunikation och så känslofyllt på sina ställen att jag blir tårögd. Det har sina tekniska problem, men det täcks över med en formidabel atmosfär, värld och en karaktär som är alldeles, alldeles underbar.Fotnot: Jag är hundägare.

Inga fler artiklar