Recension: Secret of Mana

Spelinfo

Jag har vid flera tillfällen sagt att jag älskar remakes av äldre spel, och att få spela dem i modern stil på moderna maskiner är enligt mig en fantastisk upplevelse. Jag har även Super Nintendo som min favorit när det kommer till spelkonsoler, så när jag fick höra att det skulle komma en remake av Secret of Mana så blev jag… milt intresserad.

Secret of Mana är ett bra spel, jag påpekar inget annat, delvis av rädsla för att bli av med någon typ av spellicens. Det är ett spel älskat av många, och ofta utpekat som ett av de bästa rollspelen till Super Nintendo. Men spelet har dock några brister som gör det lite ansträngande att spela, och de har inte ändrats till denna version.

Stridssystemet i sig känns väldigt mycket som originalet fast mjukare och mer flytande, till stor del på grund av de mer detaljerade animationerna och det faktum att man har full 360-graders rörlighet mot de åtta som var till SNES. Allting är även tydligare med klara färger samt modeller och omgivningar i full 3D, så man behöver inte fundera på om man kan gå bakom trädet man ser eller om det är en väldigt märkligt utformad barriär.

Det som dock fortfarande är lika stelt som tidigare är när man anfaller sin motståndare. När man anfaller så har man en mätare som går upp från noll till hundra procent, och anfaller man innan den återfyllts till hundra procent så gör man mindre skada. Så man anfaller en gång, och sedan väntar man några sekunder på att man kan anfalla igen. Men efter att man har träffat en fiende så är de ofta immuna mot nya attacker under några sekunder så man har tid på sig att vänta.

Senare i spelet börjar fiendernas immunitet mot skada att bli lite kortare, så istället för flera sekunders skydd kanske det bara är någon sekund. Men då det tar en stund innan man når detta skede så kan början av äventyret kännas stelt och långsamt, att man spenderar mer tid på att vänta på att få anfalla än att faktiskt anfalla, och då har jag inte nämnt magierna ännu. Kastar man en besvärjelse på sig själv så fryser man i några sekunder tills animationen är klar, och kastar man någonting på en fiende så stannar den upp under tiden och kan anfallas igen först efter att magin är klar.

Fienderna har givetvis magier de också, och de går inte att undvika. Vid flera tillfällen har en boss förstått att det är ingen idé att anfalla ett mål i taget med vanliga slag, utan att det är mycket effektivare att konstant kasta anfallsmagi på hela gruppen istället. Så det slutar med att många bossar blir ett race för vem som hinner kasta flest magier under kortast tid.

Men originalet var precis på precis samma sätt, på alla de fronter jag nämnt så det är inte någonting som har blivit sämre i denna version. Spelet är fortfarande kul överlag, musiken är bra, speciellt efter att man ändrat tillbaka till originalversionen, alla karaktärer har inspelade röster på både engelska och japanska och minikartan man har i ena hörnet i samma grafikstil som originalspelet vilket är en fantastisk detalj. Man har även åtta olika vapen att uppgradera, samt olika typer av magier att hitta och förbättra så det finns en hel del att göra.

Har man spelat Secret of Mana tidigare så har man inte så mycket nytt att hämta mer än den nya grafiken, men har man inte spelat det tidigare så är detta ett perfekt tillfälle att ge sig in i det! Men var beredd på att spelet har sina tegelväggar man behöver bryta sig igenom, och ibland känns det som om det enda verktyg man har är en näve.

Nu får vi bara hoppas att de gör en liknande remake av uppföljaren.

#giveusSeikenDensetsu3

Inga fler artiklar