Recension: Sonic Mania

Spelinfo

Snabbare än ett jetplan och blåare än havet kommer nostalgifesten Sonic Mania som en blixt från en klar himmel. Ett projekt som startades av studion Headcannon och PagodaWest Games med SEGA som utgivare och utlånare av Sonic-serien. Bered dig på ett nytt äventyr i klassisk 2D-action med den ilsnabbe igelkotten som en gång i tiden regerade tvspelsvärlden.

Storyn i spelet är att Dr. Robotnik (jag vägrar att kalla honom Eggman) har skruvat ihop ännu ett gäng robotar för att göra livet surt för Sonic och alla andra söta djur på jorden. Som en direkt uppföljare till Sonic 3 & Knuckles återvänder man till Angel Island för att undersöka en energimätning. Givetvis är det Robotniks rostiga skrothögar som är i farten, men denna gången har de fått tag på den så kallade ”fantom rubinen” vilken ger robotarna nya krafter. Med sina nyfunna förmågor slungar robotarna tillbaka Sonic och hans vänner tillbaka i tiden – det är ett race emot tiden för att stoppa Robotnik från att använda dessa nya krafter för att förinta världen.Den klassiska trion av Sonic-karaktärer återvänder dessutom med igelkotten Sonic (givetvis), räven Tails och myrpiggsvinet Knuckles. Likt de gamla spelen har Tails förmågan att flyga uppåt för att se nya delar av de vidsträckta nivåerna, medan Knuckles kan klättra på väggar och slå igenom vissa bräckliga väggar och hinder. Detta resulterar i att nivåerna får fler vägar beroende på vilken karaktär man väljer på sin sparfil och bjuder in till fler omspelningar.

När jag tidigare beskrev Sonic Mania som en nostalgifest beror det dels på att spelet mer eller mindre är ett klassiskt 2D-Sonic ifrån 16-bits eran då Sonic-spelen var enormt populära och sålde som smör. Den andra anledningen är att av spelets tolv zoner består till ungefär hälften av klassiska banor såsom Chemical Plant Zone ifrån Sonic 2 och Hydrocity Zone ifrån Sonic 3. I dessa ”återanvända” banor består den första akten av lite bekanta mekaniker medan den andra av helt nya idéer. I slutändan tittar vi därför på cirkus en tredjedel återvänt material men med helt nya bossar på samtliga nivåer.

Med det sagt så känns Sonic Mania verkligen inte som uppvärmda rester utan mer som ett helt eget, nytt spel. Sättet teamet tacklar äldre banor är beundransvärt och får dem att kännas främmande och fräscha men samtidigt igenkännbara. Då har jag inte ens pratat om kvalitén på de nya banorna som är helt galet välgjorda och kan enkelt ansluta sig till hopen av favoritbanor jag har bland Sonics 2D-äventyr.

Som vanligt är banorna enorma med ett massivt djup både vertikalt och horisontellt – det går att springa igenom banorna på flertalet olika sätt och utforskning belönas med chansen att ta del av de nya och roliga bonusnivåerna. Tidigare har bonusnivåerna varit lite av en blandad påse där den primitiva 3D-tekniken som användes inte längre känns lika tajt eller naturlig. Den nya bonusdesignen är också den i retro-3D, men anpassad till en mer modern designfilosofi. Målet på banorna är att jaga ifatt en robot på vad som enklast kan beskrivas som en go-kartbana där man kan samla blåa bollar för att öka farten och ringar för att få mer tid att fånga roboten. Lyckas man får man lägga labbarna på en kaos-smaragd och när man samlat ihop alla sju får man sig en bekant belöning.

”Jag och min syster tillbringade många timmar i Sonic 2 med att turas om att spela Sonic och Tails igenom banorna, vilket även går i Sonic Mania, så spelen ligger mig varmt om hjärtat. Som tur är når Sonic Mania upp till dessa högt satta standarder jag har för serien, så det får två tummar upp av mig som Sonic-fan”

Men vad är ett Sonic-spel utan sina obligatoriska bossar? Sonic Mania erbjuder en boss per bana och samtliga fighter är nya. Vissa bossar är enkla och ganska rättframma medan vissa är riktiga tankeställare. En boss var man tvungen att använda flygande raketer som projektiler emot bossen, en annan små robotar som volleybollar. En relativt tidig boss i spelet är en riktig (positiv) överraskning som helt tog mig på sängen.

Personligen så avgudar jag klassisk Sonic, det allra första spelet jag någonsin fick manövrera var just Sonic the Hedgehog till Sega Mega Drive på 90-talet, så det är givetvis ett sant nöje att få återse en kär vän i högform. Jag och min syster tillbringade många timmar i Sonic 2 med att turas om att spela Sonic och Tails igenom banorna, vilket även går i Sonic Mania, så spelen ligger mig varmt om hjärtat. Som tur är når Sonic Mania upp till dessa högt satta standarder jag har för serien, så det får två tummar upp av mig som Sonic-fan.

Givetvis drar spelet nytta av det faktum att det är ett spel ifrån 2017 och skruvar upp alla effekter till max då körs som ett spel ifrån 20-år sedan. Ljuden och musiken är modernt retroklingande, animationerna förfinade och så vidare – allt för att putsa så mycket som möjligt men ändå stadigt förankra spelet i det tidiga 90-talets pixelerade härlighet.

Som en sann tribut till fansen finns det även en drös upplåsningsbara belöningar för spelare att jaga ner. En av dessa är en så självklar fullträff och så härligt självmedvetet att det bara summerar hela spelet. Ett skämt som länge följt serien är titeln på det kompletta äventyret Sonic 3 & Knuckles, vilken man kom åt när man satte Sonic 3 på kassetten till Sonic & Knuckles. En lösning som var långt före sin tid och kanske den första expansionen till ett konsol-spel. Denna namnkonvention har sedan dess betraktas lite som ett skämt för mången gamer och en drös parodier av titeln går att finna med en snabb google-sökning. Givetvis ville teamet ge en liten nick till skämtet och la in ett upplåsningsbart Knuckles & Knucles mode där man får spela som två röda myrpiggsvin.

Det är lite med denna självdistans jag vill se Sonic gå vidare i spelvärlden, denna perfekta balans av gammalt och nytt och tillkännage spelares önskningar och förväntningar som Sonic Mania faktiskt är.

Min enda önskan var att det var längre.

Inga fler artiklar