Recension: State of Decay 2

State of Decay 2 har äntligen rest sig ur sin utvecklingsgrav och stapplar nu med stadiga steg emot sugna gamers som längtar efter lite schysst rogue-like zombieöverlevnad.

Då originalet som släpptes redan 2013 och kändes som ett hutlöst ambitiöst Xbox Arcade Game när det begav sig, har nu uppföljaren förbättrat och förfinat konceptet på alla tänkbara sätt och vis. Fler och större områden, mer omfattande basbyggarsystem, djupare karaktärsutveckling samt multiplayer. Mer odöd åt folket, helt enkelt.

Efter en kort introduktionssekvens fick jag välja en duo av överlevare för att starta mitt äventyr; två bröder, två älskare med flera – tills jag slutligen bestämde mig för det omaka paret beståendes av en latinokille och en punkartjej. Ett välkommet och annorlunda koncept som bjuder in till fler omspelningar. Jag smög mig sakta igenom en övergiven fristad där överlevare av zombieapokalypsen skyddats av militär tills det slutligen barkade åt fanders. Under upptäcksfärden blir min partner biten av en särskilt blodig och vildsint zombie varpå hon genast känner sig illamående. Lyckligtvis finns det lite folk kvar i lägret, nämligen en soldat och en doktor, som har botemedlet mot denna nya ”blodpest” som när som helst kommer avsluta min punkrockartjejs anarkistiska liv. Planen är att vi ska försöka fly från lägret och hitta ett nytt ställe där vi kan slå upp en bas – och valet står mellan tre olika zoner.
Det är lite här som spelet skvallrar om sin plan för spelaren – det räknar med att man kommer att misslyckas och behöva starta om med nya karaktärer i nya omrråden för att pröva nya infallsvinklar och taktiker. Spelet sparar automatiskt ofta och man har bara en sparfil per överlevnadsgrupp, dör en karaktär eller om ett uppdrag misslyckas är det bara att ta med en klackspark – sådan är apokalypsen. Personligen gillar jag den här typen av utmaning och konsekvenstänk som får en att tänka till innan man ger sig ut på dumdistriga upptåg eller självmordsuppdrag. Tanken av att man kan förlora en överlevare man spelat på länge och uppgraderat är tillräckligt för att man ska känna oro.

Målet i spelet är att man ska utrota zombies i området genom att stärka sin grupp, sina grannar och bekämpa infestationer av zombies. Så kallade plague zombies, en sådan som bet ens kompis, bär på genen som är nyckeln till motgiftet men även orsaken till denna nya, värre zombiefikation. Speciella infestationer, plague hearts, måste bekämpas för att få bort blodpesten – men även ens karaktärer kan bli smittade av blodpesten om man blir tillräckligt skadad av plague zombies. Så det är riskabelt, men nödvändigt.

Andra karaktärer kan rekryteras till ens grupp genom sporadiska uppdrag man snappar upp genom radiokommunikation, överlevare är slumpmässigt ihopsatta med olika typer av egenskaper, personligheter – både negativa och positiva sådana. Jag hade till exempel en överlevare som hade egenskapen ”useless”, vilket gjorde att hon inte kunde vara med och hjälpa till med alldagliga sysslor i basen. Hon kunde även inte sova ensam, vilket gjorde att en extra bäddplats togs upp av hennes närvaro. Hon vägde upp allt detta genom att vara en rörmokare som gav min bas tillgång till vattenledningar och toalettsystem som i sin tur ledde till ökad moral och vattentillgång. Då man bara kan ha så många överlevare man har plats och råd med gäller det att effektivisera sin bosättning medan man samtidigt försöker att hålla dem vid liv emellan sina expeditioner.

Att manövrera runt sina överlevare fungerar bra och man kan smyga, springa och hoppa runt emellan ställen att plundra. Slagsmålssystemet fyller sin funktion, men erbjuder ingen direkt ”wow”-faktor, det är mest bara att trycka på X tills zombierna dött. Skjutvapnen hanteras utmärkt och ger verkligen en extra boost till ens överlevnad. Fiender som ramlar ner går att döda snabbt med genom att trycka på högra avtryckaren och X, vilket sparar på vapnets skick. Olika typer av byggnader ger olika typer av resurser för att uppgradera ens bas och att hålla ens grupp vid liv. Det finns medicin, byggmaterial, skott, bränsle och mat som allmäna ”resurser” samt olika föremål såsom bandage, vapen, ryggsäckar, bensin och annat för användning av karaktären när man spelar. Begränsad bärkapacitet och statuseffekter gör det omöjligt att springa runt och ta ”allt”, så man får liksom planera lite grand hur man tänkte göra i förväg innan man drar iväg.

Den kanske bästa förändringen är väl möjligheten att spela tillsammans med andra spelare för att hjälpas åt. Det bygger på ett drop-in drop-out system där man kan antingen bjuda in vänner ifrån sin vänlista eller göra ”nödrop” via spelets radio för att matchas med slumpade spelare. Jag spelade några korta sessioner med spelare för att pröva på funktionen och tycker att den fungerar väldigt bra i sin idé. Man laddas in i en annan spelares värld, hänger med denne på upptåg och får egen loot för sitt besvär. Man snor alltså inte värdens föremål utan får egna som bara man själv kan öppna och ta. Man kan byta karaktär bland sina egna överlevare när man är i värdens bas och dessa får erfarenhet precis som i ens egna spel. Så det finns inga som helst nackdelar med att spela hos någon annan eller att få besök i sin egen värld. På den tekniska fronten är State inget spel som direkt imponerar, men det är heller inget spel man kan avkasta som ”fult” eller omodernt. Det är tydligt visualiserat vad som är en zombie, vän, fiende och behållare man kan söka igenom. Laddtiderna är lite långa, kan jag tycka, men det är enbart en per uppstart – så man behöver inte sitta igenom flertalet laddskärmar när spelet väl är igång.

Med ett relativt blygsamt pris, omfattande omspelningsvärde och spontana spelupplägg känns State of Decay 2 mer som en lång titel man gärna ofta kommer tillbaka till – gärna med vänner. Men förvänta dig inte en välskriven, hjärtgripande historia utan mer en dynamisk sandlåda. Översvämmad med zombies.

Inga fler artiklar