Recension: Wolfenstein II: The New Colossus

Det som imponerade mig mest när jag spelade Wolfenstein: The New Order 2014 var inte bara spelets stiliga retrofuturism. Ej heller var det charmiga våldet eller ens det absurda konceptet med ett tyskt världsherravälde i ett alternativt 60-tal det som vann mig över. Utan det som fick mig att gå från att uppskatta, till att näst intill älska The New Order, var MachineGames förmåga att förena allt detta med mängder av mänsklighet. Den klassiska spelkaraktären och professionella tyskstamparen B.J. Blazkowicz var inte bara en köttig hög av ond bråd död, utan en sliten man som vill ha något mer efter att kriget är över.

Denna linje mellan det absurda och det jordnära är något MachineGames fortsätter dansa längst med i uppföljaren The New Colossus. Blazkowicz och hans frihetskämpar har nu som mål att korsa Atlanten och dra igång revolutionen på riktigt i Amerika. Vi får mer av allt. Fler karaktärer, mäktigare bössor, fler platser och mer galenskaper än tidigare, men hjärtat i Wolfenstein finns fortfarande kvar. Spelet fortsätter några månader efter att det förra spelet slutade. En sargad Blazkowicz och hans grupp av rebeller är på flykt från den tyska militären. De har få resurser och inser att deras bästa hopp för att rädda världen från det fascistiska hotet är att väcka revolutionen hos den sovande jätten; Amerika.

Wolfensteins mekaniska kärna finns fortfarande kvar här där vi ofta ganska fritt kan försöka välja mellan att gå in med våra bössor i högsta hugg eller att klipskt smyga oss fram och likvidera motståndet med yxor och ljuddämpare. Många detaljer kring detta relativt rudimentära och simpla upplägg har såklart justerats, som hur vi nu kan fritt välja vilka vapen vi ska hålla i vardera näve om vi går på mördartåg eller hur vi under spelets gång kan fortsätta låsa upp nya sätt att ta oss an spelets hyfsat varierade bandesign. Detta är en väldigt stabil grund att bygga ett actionspel på även om det kanske aldrig har samma direkta finess som id Softwares Doom från förra året.

Jag kanske inte lät så överdrivet lyrisk, men misstag inte min milda entusiasm över spelets mekaniska bragder som besvikelse, utan det är helt enkelt inte spelets absolut starkaste sida här. Under kampanjens gång med varierade sektioner, vackra platser och brutala bataljer så finns det gott om pärlor där spelets väldigt fysiska och accelererande dödsbalett verkligen känns rätt i hur vi fritt kan kika runt hörn, storma fram med tunga vapen eller kasta handyxor i ansiktet på närmsta nazist. Men vi har även sektioner där bandesignen aldrig helt klickar, kan kännas smått vilseledande eller det faktum att spelet gärna hade fått ha några bosstrider eller något som tydligare avslutar spelet olika banor mer än de mellansekvenser vi för det mesta belönas med.

The New Colossus är ett väldigt självmedvetet spel som bär sin motsägelsefulla natur med stolthet. Vi har en pulpig “high-concept-historia” med befängda människor och händelser, där allt ändå tas på ett märkligt allvar och detta är något som för det mesta bara fungerar. Det finns stunder där jag grämer mig över att spelet har stundtals långa mellansekvenser som ofta inte alltid för storyn framåt eller har direkta konsekvenser för vad som händer därefter. Men samtidigt så är det alltid något som fortsätter att bygga ut karaktärerna och deras relationer till varandra och världen omkring dem. Det kommer scener fyllda till bredden med hjärta och humor att jag nästan glömmer bort vad det är som faktiskt pågår i storyn och den röda tråd som ska leda mig framåt försvinner lite. Det märks att Uppsala-studion verkligen älskar sina karaktärer till den grad att det nästan kan påverka spelet negativt.

”Det kommer scener fyllda till bredden med hjärta och humor att jag nästan glömmer bort vad det är som faktiskt pågår i storyn och den röda tråd som ska leda mig framåt försvinner lite”

Detta är ett fall där det som händer i spelet utan tvekan överskuggar det vi själva får göra. För det var många stunder där jag rakt ut började gapflabba över allt det fantastiska som hände på min TV under spelets 12-15 timmar långa kampanj. Dock så händer det mesta av detta under spelets mellansekvenser istället för att vara något jag själv kontrollerar. Det existerar såklart sina stunder som spelets början där den minnesvärda sektionen med rullstolsaction ombord på en nazistockuperad ubåt är en utmärkt start på äventyret, men variationen och de faktiska höjdpunkterna är därefter långt ifrån varandra. Det underlättar såklart inte då spelet under sin andra hälft har en tendens att återanvända områden vi besökt tidigare, speciellt när det av någon anledning låser upp sidouppdrag, i stil med Call of Duty: Infinite Warfare, som vi kan ta oss an för extra belöningar och uppgraderingar. Detta var något som fick spelet att kännas aningen billigare än vad det borde tyvärr.

Wolfenstein II: The New Colossus är ett utmärkt spel som jag älskar på många sätt. Det är ett spel vars värld och berättande verkligen når nya nivåer till den grad att resten av spelet nästan kan bli lidande. Det är aldrig dåligt utan gör ungefär vad en uppföljare bör göra med gravt förbättrad teknik och musiken från Mick Gordon forsätter vara spektakulärt pasande, samtidigt som det finns utrymme för förbättringar på många sätt. Det är helt enkelt en stor kvalitativ skillnad mellan spelets två halvor som jag hoppas kan jämnas ut om MachineGames får chansen att göra ett tredje spel. För jag vill verkligen se mer av Wolfensteins karaktärer och vill veta vad som väntar härnäst.

Det kanske känns som att jag håller igen på en hel del detaljer angående spelet och dess story, men det är för att det finns stunder i The New Colossus så spektakulära att jag inte vill råka avslöja detta för någon i onödan. Om ni tyckte om The New Order och premissen som presenterades där så finns det mycket ni kommer att uppskatta här. Var bara beredda på att det kanske inte alltid imponerar och tar nästa steg framåt vad gäller själva spelandet. Wolfenstein: The New Colossus är ett spel som trots sina brister förtjänar att uppmärksammas. För även om det är ett spel om absurditet så är det ett av de smartaste och mest genuina titlarna jag spelat inom actiongenren på länge.

Inga fler artiklar