Breath of the Wild – Meningen med livet

Jag tror att jag har löst det. Meningen med livet.

Eller, jag har löst hur jag ska ta mig ann spelen jag spelar, och spel är ju typ livet så den ekvationen går absolut ihop.

Vi tvspelare vet exakt hur vi vill ha spelen, hur de ska se ut, vilka mekaniker som hade passat bäst eller hur en story bör ta vägen. Det som har sänkt mig flest gånger är en blandning utav orimlig hype och ett resultat som följd som haltandes inte kan hinna ikapp den skenande hypen. Det är dags att ta saker och ting för vad de är.

Jag kallar detta Lex-TLJ.

Jag har som många andra vuxit upp med lika sprakande VHS-kassetter som lasersvärd. För så sa vi, lasersvärd, inte ljussabel. Men när Star Wars: The Force Awakens kom så var jag inte beredd, vidbränd utav tre föregående filmer innanför rocken så var denna film och dess genomslag för mig något jag inte kunde förutsäga. The Force Awakens är min favoritfilm. Den bara är det.

Sen har jag två år på mig. Två år, 700 timmar spekulationsmaterial på youtube och 100 meter löpande text på internet om olika teorier om vad som komma här näst. Hypen når en sån nivå att den imploderar, mattas av och försvinner in i ett tomrum. Man kväver det hela och vet nästan inte vart man ska ta vägen. Sen sitter man där, på premiärdagen utav uppföljaren The Last Jedi och jag vet precis i vilka riktningar jag vill att filmen ska ta.

Den gick inte åt något håll.

Jag kan inte beskriva min besvikelse med ord. Besviken kanske inte är rätt ord, jag var nog mest överraskad.
Vi fans som vet hur filmen skulle vara hade fel. Eller hade regissören fel, vad vet han liksom?

Sen påbörjade jag en transformering. Under några dagar rannsakade jag mig själv och bestämde mig för att se filmen igen. Denna gång utan dessa otäcka överraskningsmomentet. Och jag hade gåshud under alla stora nyckelscener. Jag var inte längre en mäster-regissör, jag var en åskådare som bara hängde med på färden och älskade det.

Grusvägen upp inför Breath of the Wild var någorlunda likadant krattad. Stor serie, många år mellan installationerna, mycket hype följt utav en implosion.

Att kunna ta till sig spelet vid release var svårt. Jag tyckte om det mycket mer än något annat spel med öppen värld jag spelat förut, lekfullheten i upptäckandet är inget som andra spel sysslar med. Men vart var alla tempel? Det hade ju alltid funnits. Vart fanns musiken? Musiken som i Wind Waker stänkt ner mig av välbehag under turerna mellan öarna. Vapen som går sönder? Jag brukar ju alltid välja några vapen jag gillar och sen köra vidare på det.

The Legend of Zelda: Breath of The Wild var utan tvekan ett mästerverk redan där, men efter 60 timmar och tre bestar så lades det åt sidan till förmån av den drös av spel som alltid kikar fram bortåt hösten.

Sen hände The Last Jedi.

Nästan ett år efter släppet så återvänder jag till Hyrule där Link iklädd en bandana troget väntar på mig vid en bergstopp med vykorts-utsikt. Zelda fick kanske hålla ut ett år extra, men jag behövde det. Den här gången fanns inga överraskningsmoment, bara en barnasjäl som krupit upp framför sin TV och upplever sitt livs äventyr.
Bestarna är påhittiga, musiken är avskalad men perfekt anpassad till världen man upptäcker och vapensystemet tvingar mig faktiskt att spela varierat och uttänkt.

Är detta världens bästa spel?

Breath of the Wild är själva definitionen utav tvspel.

Grattis på ettårsdagen!

Inga fler artiklar